Hoppa till huvudinnehåll

18.00 hos oss med Steffens

18.00 - onsdag 13 oktober 2021
De Geerhallen


Föregående konsert Nästa konsert

Duettconcertino med solister från SON

SON-musikerna Álvaro Pastor Jiménez klarinett och Linus Björnstam fagott är solister i denna timslånga konsert, som leds av chefdirigent Karl-Heinz Steffens. 

  • Konserten direktsänds på SONs digitala scen. 
  • Den spelas också in och kommer att publiceras i efterhand, datum meddelas senare. 

Gabriel Fauré (1845–1924)
Pelléas et Mélisande, svit
Prelude: Quasi adagio
Fileuse: Andantino quasi allegretto
Sicilienne: Allegretto molto moderato
La mort de Melisande: Molto adagio

Gabriel Fauré har fått en speciell plats hos musikälskare världen över genom sitt ljusa och älskliga Requiem, och kanske också några tårögt leende cellostycken. Han var högt aktad av sin samtids kollegor, både som tonsättare och kompositionslärare. Han blev en gammal man som hann komponera 121 numrerade verk av högsta klass.

Han var också den förste tonsättare som försåg den flamländske nobelpristagaren Maurice Maeterlincks drama Pelléas et Mélisande med musik, men förvisso inte den sista. Även Jean Sibelius skulle skriva scenmusik till dramat, medan Arnold Schönberg tidigt skrev en symfonisk dikt och Claude Debussy en impressionistiskt skimrande opera.

Handlingen i dramat påminner om Tristan och Isolde, och båda legenderna har sina rötter i medeltiden. Det handlar om ung, förbjuden kärlek, och texten är skriven på ett drömskt och outtalat sätt. Fauré ombads skriva sin scenmusik av den då firade brittiska skådespelerskan mrs Patick Campell till en uppsättning på engelska i London, och tonsättaren dirigerade själv de nio första föreställningarna på Prince of Wales Theatre i juni och juli 1898.

Totalt skrev Fauré nio orkestrala vinjetter, och han lät sin elev Charles Koechlin orkestrera dem. För att rädda musiken undan glömskan när dramat lades ner, sammanställde Fauré några månader senare en orkestersvit bestående av tre satser som han själv orkestrerade om. Först 1909 lade han också till Sicilienne, och den tog han direkt så som Koechlin orkestrerat den.

Preludiet är fyllt av mystik och åtrå. Det ger en fin stämningsbild till den skogsmiljö där Melisande lever sitt gåtfulla liv. Fileuse är förspelet till tredje akten och skildrar Melisande vid spinnrocken. Sicilienne inleder andra akten och komponerades redan fem år tidigare för cello och piano. I skådespelsmusiken är det en duett för flöjt och harpa som skildrar Melisandes lycka över att ha träffat Pelleas. Men Pelleas dödas av den svartsjuke Golaud och Melisande ligger på dödsbädden när sista akten inleds av Melisandes död ...

Richard Strauss (1864–1949)
Duettconcertino för klarinett, fagott, stråkar och harpa
Allegro moderato –
Andante –
Rondo (Allegro ma non troppo)

Richard Strauss gjorde sig tidigt känd genom omfattande och virtuost instrumenterade symfoniska dikter med litterärt innehåll eller naturskildringar: Also sprach Zarathustra, Don Juan, Don Quixote, Macbeth, Eine Alpensinfonie, Aus Italien och många fler. Han slog också världen med skräck genom provocerande operor som Elektra och Salome, men skrev också eleganta operapastischer som Rosenkavaljeren. Under hela sin karriär, från tonåren och fram till sina sista verk som 85-åring, skrev han mängder med innerliga och känslosamma romanser. Sina ålderdomsverk menade han vara ”spånor från den gamle mannens verkstad, kanske skrivna bara med avsikten att underhålla”. Bland dessa sena verk finns några konserter, som den andra för horn 1942 och den för oboe 1945. Han hade flyttat till Schweiz för att undgå de värsta verkningarna av kriget, och komponerade nu i en avskalad, höstlig stil, genomskinlig och förfinad. Han var verksam in i det sista. Trots försämrad hörsel, blindtarmsoperation och andra kroppsliga åkommor, flög han i oktober 1947 till London för att dirigera två konserter med egna verk med Royal Philharmonic och BBC Symphony. Sista gången han framträdde offentligt var den 13 juli 1949 då han dirigerade intermezzot ur operan Capriccio med Bayerska radions symfoniorkester.

Till dessa sena konsertanta verk hör också 82-åringens sista instrumentalverk, Duett-concertino för klarinett, fagott, stråkorkester och harpa, som bara följdes av Vier letzte Lieder och den ensamstående sången Malven. Duett-concertinon har hämtat sin inspiration i H C Andersens berättelse om prinsessan och svinaherden. Svinaherden uppvaktar prinsessan på sitt klumpiga sätt, men hon överlistar honom genom att få honom att dansa tills han stupar, för att sedan stiga fram i sin äkta skepnad: prinsens. Men detta behöver man sannerligen inte känna till för att njuta av musiken. Denna bakgrund berättade han för den förre fagottisten i Wienfilharmonin, Hugo Burghauser, som strax innan emigrerat till USA, och som fick sig konserten tillägnad, även om han inte fick uruppföra den.

Konserten har tre satser som följer på varandra utan paus. Att det är den mjuka och lite reserverade klarinetten som representerar prinsessan är inte svårt att räkna ut, och det är hon som får dominera i första satsen. Den melankoliska och smått komiska fagotten är svinaherden (som i andra källor även påståtts vara en dansande björn), kommer till sin rätt i andra satsen över de viskande stråkarna och harpan. I sista satsen, ett glatt bubblande rondo med ett tema lånat från hans andra blåsarserenad, spelar de tillsammans en kärleksromans, en instrumental variant av alla de kärleksduetter han skapat i sina operor.

En annan inspirationskälla var Mozart. Precis som denna förebild njöt Strauss av klangkontrasterna, och stråkklangen har han i Duett-concertinon förfinat genom att frigöra en stråksextett ur orkestergemenskapen, vilket medför att stora delar av konserten får en intim och kammarmusikalisk sprödhet. Verket fullbordades den 16 december 1947, och uruppfördes i schweizisk radio (Radio Monte Ceneri) den 4 april 1948 från Lugano.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Symfoni nr 40 g-moll K 550
Molto allegro
Andante
Menuetto: Allegretto
Finale: Allegro assai

Sommaren 1788 uppbådade Mozart alla sina krafter och slutdaterade under loppet av en dryg månad sina tre sista symfonier: nr 39 Ess-dur (26 juni), nr 40 g-moll (25 juli) och nr 41 C-dur kallad Jupiter (10 augusti),

Varför komponerade han inga fler symfonier? Han hade ändå tre år kvar att leva och han arbetade snabbt. I dessa mästerverk hade han också nått längre än i något annat tidigare verk. Ja, ingen tonsättare hade tidigare skrivit så gripande symfonier.

Några säkra svar finns inte, men man kan spekulera. Kanske kände Mozart att han givit sig in på vägar som ledde längre än han kunde överblicka. Han hade beträtt okänd mark. Han levde i alla fall under klassicismens tidevarv, och den innebar att ”lidelser, hur häftiga de än må vara, aldrig får uttryckas så att de blir osmakliga, och musiken inte ens i de hemskaste situationer får såra örat, utan måste även då behaga - det vill säga alltid förbli musik”. I dessa tre symfonier står Mozart på gränsen. Han blickar mot framtiden. Han har redan anat romantikens stormande känsloliv.

I sina brev uppehöll sig Mozart under denna tid mycket vid de svarta tankar som förföljde honom från tid till annan, och dessutom led han av ovanligt besvärande penningbrist. Han arbetade hårt för att skjuta dessa tankar ifrån sig, men den oro som tagit honom i besittning speglas för en gångs skull i musiken, särskilt i den tragiska g-mollsymfonin nr 40. Trots att han redan skrivit 39 symfonier (om vi nu ska följa den traditionella numreringen, trots att det inte finns någon nr 37...) så var det bara en som dittills skrivits i moll; nr 25, den så kallade lilla g-mollsymfonin. Redan detta är ett allvarligt tecken på hans oro, och att den sitter mycket djupt. Mozart är ju annars känd för att inte låta sin musik påverkas av yttre omständigheter. Han hade alltid kunnat skriva uppsluppna verk även under de mest bekymmersamma tider.

Redan i g-mollsymfonins inledning känner vi oron. Åtminstone kände hans samtid av den så intensivt att de uppfattade symfonin som rent skrämmande. Senare lyssnare har tvärtom ofta tyckt att den är såväl graciös som underhållande. Det nervösa kommer till uttryck i teman som kastas mellan instrumentsektionerna och som rymmer smärtsamma dissonanser. Men kanske kan vi nutidsmänniskor inte längre uppfatta dem. Vi lever i en så mycket mer dissonant tid än Mozart.

I Andantet avtar hetsjakten, men oron kvarstår och finns där även i Menuetten, vars mellandel annars är symfonins enda ljusa vilopaus. I finalen återkommer nämligen det hetsiga. Men trots alla känslostormar förlorar Mozart aldrig balansen, därtill var han alltför rotad i klassicismens renhet. Hans personliga bikt har mycket allmänmänskligt i sig - det är därför symfonin i g-moll fortfarande är en av hans mest spelade och mest älskade.

Stig Jacobsson

  • Álvaro Pastor Jiménez, klarinett. Foto Björn Carlén
    Álvaro Pastor Jiménez, klarinett. Foto Björn Carlén
  • Linus Björnstam, fagott. Foto Björn Carlén
    Linus Björnstam, fagott. Foto Björn Carlén

Dela


Konserter

18.00 hos oss

En kortare, billigare konsertserie

Om orkestern

Musikerna

Vilka spelar i SON? Lär känna dem här!