Hoppa till huvudinnehåll

Maestro Jurowski möter solistprisvinnare

15.00 - lördag 19 september 2020
De Geerhallen, Norrköping


Föregående konsert Nästa konsert

Visas till och med 19/10

HÄR ÄR LÄNK TILL KONSERTEN >>

I år är det 25 år sedan Michail Jurowski gästade SON första gången. Då var det 1995 och vi spelade in  Ture Rangströms samtliga symfonier. Sedan dess har han dirigerat på ett flertal inspelningar och inte minst hela 48 konserter. Det här är dock första gången maestro Jurowski gör en digital konsert med SON. 

PETER TJAJKOVSKIJ (1840-1893)
Serenad för stråkar C-dur op 48 (27')
Pezzo in forma di Sonatina
Waltz
Elégie
Finale: Tema Russo

I operan Spader Dam, i Rokokovariationerna för cello och orkester, i Orkestersvit nr 4 (den som kallas Mozartiana) och i denna Serenad för stråkar knyter Tjajkovskij mer än vanligt an till den österrikiska 1700-talsklassicismen. Tonsättaren har dessutom mer än en gång deklarerat sitt beroende av Mozart: ”det är Mozarts förtjänst att jag ägnat mitt liv åt musiken” eller ”Mozarts musik trollbinder mig”. I Serenaden uttrycker han sin beundran också i form av toner, och det han tagit fasta på är Mozart-musikens skönhet och kompositionens perfektion. Han kombinerar fasthet och allvar med ett lätt och elegant handlag. I fråga om Serenaden har han också påstått att han vid komponerandet var ”genomsyrad av varma känslor”, och att den tillkommit ”av inre nödvändighet … Den första satsen kan ses som ett uttryck för min beundran för Mozart, den är en avsiktlig imitation av hans stil …”

Det hela börjar med en majestätisk inledning, nästan på storvulet barockmanér. Detta tema återkommer sedan i verkets sluttakter för att ge det hela en känsla av homogenitet. Andra satsen har spelanvisningen ”dolce e molto grazioso” (mjukt och mycket graciöst) och är en av Tjajkovskijs mest kända valser, vilket inte vill säga lite. Den har också ett djupare känsloläge än många andra konsertvalser, och den överträffar de flesta med sin melodiska rikedom. Tredje satsen är en Elegi som ibland ansetts vara alltför trånande och sentimental, men som speglar ett typiskt slaviskt tonspråk. Finalen börjar med en långsam introduktion innan tonsättaren i satsens huvuddel tonar in en rysk folkvisa. Han bygger upp en spänstig och lättsam kontrapunkt som leder fram till avslutningen och till att första satsens inledningstema återkommer.

 

GUNNAR DE FRUMERIE (1908-1987)
Pastoral Svit för flöjt, stråkorkester och harpa op 13b
Preludium – Gavott – Sarabande – Siciliano – Final

Gunnar de Frumerie växte upp i en musikalisk familj och visade mycket tidigt en stark musikalisk ådra. Efter att först ha undervisats i pianospel av modern började han, femton år gammal, som elev i Musikhögskolan med pianostudier för Lennart Lundberg och kompositionsstudier för Ernst Ellberg. 1929 tilldelades han Jenny Lind-stipendiet för tre år och gav sig först iväg för studier i Wien och därefter till Paris för Alfred Cortot och Leonid Sabanejev. Tiden i Paris var särskilt viktig. Med ett introduktionsbrev från Carl Nielsen i fickan sökte han bland annat upp Arthur Honegger, vars oratorium Le Roi David ”var en uppenbarelse”. Exilryssen Sabanejev var ett hett namn, och han hade även undervisat svenskar som Gösta Nystroem och Dag Wirén, och har känd för att dela ut ”världens svåraste kontrapunktövningar”. Kanske väcktes Frumeries svaghet för gavott, sarabande och andra äldre former redan då.

Frumerie började själv undervisa i pianospel vid Stockholms Musikhögskola 1945 och erhöll professors titel 1962. Dessutom framträdde han flitigt som pianosolist. Av hans ca 140 kompositioner rymmer två tredjedelar betydande pianopartier, vare sig det nu är fråga om rena pianoverk, kammarmusik, romanser (hans opus 1 är tonsättningar av samma Acht Zigeunerlieder som även Brahms tonsatt!) eller soloverk med orkester. Men han komponerade även två helaftonsverk för scenen: baletten Johannesnatten och operan Singoalla, samt större körverk, orgelmusik och mycket annat.

I verkförteckningen finns även en rad konserter, bland andra de för piano, flöjt, oboe, trumpet, klarinett, horn och trombon. Hans Pastoral svit för flöjt, harpa och stråkar belönades 1968 med Harriet Cohen International Music Award och Jean Sibelius Memorial Medal i guld. Särskilt gladde det tonsättaren att Benjamin Britten satt i juryn ”för han är den finaste tonsättaren överhuvudtaget i vår tid”.

Mest känd har Frumerie kanske blivit för sina välformade och lyriska romanser, men han komponerade också förnämlig orkestermusik, och i den neoklassiska Pastoral svit för flöjt, stråkorkester och harpa får vi möta en ovanligt älskvärd och elegant musik, full av musikanteri och med stiliserade danssatser som kan leda tankarna till barockens sviter.

 

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953)
Symfoni nr 1 D-dur op 25 ”Den klassiska”
Allegro
Larghetto
Gavotte (Allegro non  troppo)
Finale (Molto vivace)

Sergej Prokofjev var tjugosex år gammal då ryska revolutionen bröt ut 1917. Året innan hade han påbörjat sin första symfoni, och året därpå (21 april) ledde han uruppförandet av den i Petrograd, som Leningrad/St Petersburg hette under dessa år.

Så här efteråt kanske man inte ser något i musiken som speglar tidsandan, den är ju så kemiskt fri från socialrealism och patriotiskt patos – men samtiden såg i revolutionen en förhoppning om befriel­se från tsarens och byrå­kraternas förtyck, och symfonins glädje och humor gav faktiskt uttryck för vad man förväntade sig av framtiden.

1917 var Prokofjev redan känd som pianist och tonsättare. Han skrev visserligen melodisk musik, men med så egenartat vrånga melodier att fick rykte om sig att vara den ryska musikens svarta får. När han gav sig på sin första symfoni var hans målsättning däremot att skriva musik på ett sådant sätt som han föreställde sig att Mozart eller Haydn skulle ha gjort om de levat i vår tid. Resultatet blev en fyrasatsig symfoni i klassisk form och med rena, enkla linjer. Musiken är klar och elegant men rymmer ändå typiska Prokofjev-melodier.

Första satsen är en riktig skolmodell på sonatform, i andra satsen får musiken ett något oväntat förlopp och istället för den vanliga menuetten har Prokofjev valt en folklig gavott som tredje sats. Finalen är fylld av vital spelglädje.

Det är inte att förvånas över att ”den klassiska” blivit ett av 1900-talets verkliga slagnummer.

 

Michail Jurowski föddes i Moskva 1945 som son till tonsättaren Wladimir Jurowski. Michails söner Vladimir och Dmitri är också internationellt uppskattade dirigenter. Han växte upp i en krets av internationellt kända artister i det forna Sovjetunionen: Ojstrach, Rostropovitch, Kogan, Gilels och Chatjaturian. Sjostakovitj var en nära vän till familjen, och trots åldersskillnaden samtalade de gärna och spelade även fyrhändigt piano tillsammans. Allt detta gav fantastiska erfarenheter till det kommande konstnärskapet.

Jurowski utbildades vid konservatoriet i Moskva, och blev assistent till Gennady Rozhdestvensky vid Radions och Televisionens symfoniorkester där.  Under de sista åren i Sovjet dirigerade han ofta i Bolsjojteatern. Från 1978 blev Jurowski regelbunden gäst vid Komische Oper i Berlin och 1989 lämnade han Sovjet för en permanent tjänst vid Semperoper i Dresden. Han har därefter innehaft en rad poster som chefdirigent i Nordvästtyska filharmonin, Leipzigoperan, Västtyska radioorkestern i Köln, Deutsche Oper Berlin, Berlins Radiosymfoniker, förste gästdirigent i Janáčekfilharmonin i Ostrava, Sinfonia Iuventus och Tonkünstler Orchestra.

Han har gästdirigerat de främsta orkestrarna över hela världen, förra året gav han sin första konsert i USA med Cleveland Orchestra. Han har svarat för en lång rad skivinspelningar, inte minst med SON.

 

Laura Michelin är uppvuxen i Norrköping där hon fått sin tidiga musikaliska utbildning. Efter gymnasiet studerade hon fyra år vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för professor Tobias Carron. Nu bor hon München och studerar vid Hochschule für Musik und Theather.

Laura är redan en erfaren, lovordad och flitigt anlitad solist, kammar- och orkestermusiker. Dessutom har hon erhållit en mängd stipendier från bland andra GT Bäckman, Svenska Frimurarorden och Kungliga Musikaliska Akademien. I januari 2020 vann hon Kungliga Musikaliska Akademiens Solistpris – Sveriges största tävling för unga instrumentalister och sångare. De kommande åren är hon anlitad som solist hos flera av Sveriges orkestrar.

Vid sidan av studier och solistuppdrag frilansar Laura som orkestermusiker och har vid det här laget spelat med ett flertal av landets ensembler. Hon har också varit medlem i Gustav Mahler Jugend Orchester och med dem spelat på scener i Italien, Tyskland, Österrike, Nederländerna och Tjeckien. 

Text Stig Jacobsson

Programändring

Tidigare aviserade Nielsens Flöjtkonsert  och Rachmaninovs Symfoniska danser utgår, och ersätts alltså av de Frumeri och Tjajkovskij.

  • Laura Michelin, flöjt FOTO Calle Slättengren
    Laura Michelin, flöjt FOTO Calle Slättengren

Dela


AKTUELLT

Välkommen!

Säsongen 2020/2021