Hoppa till huvudinnehåll

Möte i Paris

19.00 - fredag 22 oktober 2021
Crusellhallen, Linköping


Föregående konsert Nästa konsert

Kärt återbesök av Weilerstein

Förboka mat eller pausfika senast kl 12 vardag innan konsert. Se Linköping Konsert och Kongress >>


Joshua Weilerstein har tidigare besökt SON med lysande resultat, men han är också en mycket uppskattad dirigent runt om i världen. Han är chefdirigent för Orchestre de Chambre de Lausanne, men besöker regelbundet Bamberg Symphony, BBC Philharmonic, St. Paul Chamber Orchestra och West Australian Symphony Orchestra, liksom orkestrarna i Milwaukee, Vancouver, Melbourne, Oslo, Liverpool, för att nu bara nämna några få av alla de orkestrar han gästspelat vid.
Han föddes in i en musicerande familj, och deltog tidigt i en turné till Panama och Guatemala med Youth Philharmonic Orchestra i Boston, då man spelade för tusentals unga människor som aldrig tidigare hört live-konserter. Detta satte stort avtryck i honom och karriären tog fart sedan han som elev vid New England Conservatory vann första pris, och publikens pris, vid 2009 års Malko Competition för unga dirigenter i Köpenhamn. Detta innebar att han under tre år (2012–15) var assisterande dirigent vid New York Philharmonic.
Innevarande säsong kan man höra honom med Chamber Orchestra of Europe, BBC National Orchestra of Wales, Orchestre Philharmonique de Radio France, Tonhalle Orchester Zürich, filharmonikerna i Stockholm, Oslo, Liverpool och London.

Rosanne Philippens är en holländsk violinist som regelbundet framträder i de främsta konserthusen i Europa, både som solist och kammarmusiker. Hon har alltid fått lysande recensioner, vare sig hon framträder med Rotterdams filharmoniker, Nederländska radiofilharmonikerna, Residentie Orkest i Haag, Concertgebouw i Amsterdam, Barcelona Symphony, Ulster Orchestra, Vancouver och Winnipeg Symphony, för att nu nämna några av de orkestrar hon spelat tillsammans med. Som kammarmusiker har hon medverkat i en rad festivaler runt om i Europa tillsammans med andra välkända musiker. Hon har också spelat in en rad CD bland annat med musik av Kreisler, Fauré, Ysaÿe och Prokofjev. Hon har studerat för bland andra Anner Bylsma och Ulf Wallin, och tilldelades första pris vid Dutch National Violin Competition 2009 och Freiburg International Violin Competition 2014. Hon spelar på “Barrere”, en Stradivarius från 1727.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Symfoni nr 31 D-dur "Paris" K 297
Allegro assai
Andantino
Allegro

Den 22-årige Mozarts andra resa till Paris inträffade 1777-79, och blev en långt mer traumatisk upplevelse än den guldkantade första resan, då underbarnet, ännu inte tio år gammalt, tjusade alla. Den här gången sågs han som en vuxen tonsättare vilken som helst, och som en farlig konkurrent för alla andra som slogs om uppmärksamhet. Han fick nästan inga uppdrag som kunde betala hans uppehälle, och vad mycket värre var: hans enda resesällskap, modern, avled i den franska huvudstaden. Nu fick Mozart försöka klara sig helt på egen hand.

Man kan gott säga att Parissymfonin är den första av hans stora symfonier, och han skrev den på uppdrag av direktören för Concert Spirituel, Jean le Gros, som önskade ett nytt verk till konserten på Kristi Lekamens dag (18 juni 1778). Det var ett välkommet uppdrag, och Mozart var verkligen angelägen om att visa ett gott resultat. Han hade hunnit undersöka parisarnas smak noga och funnit att de var vana vid symfonier av större format än vad som var vanligt i Wien. Mozart fick därför ett tacksamt tillfälle att breda på med mer varierad palett än tidigare, något som inte bara var positivt. I ett ironiskt brev hem till pappa Leopold skrev han: ”Parisarna måtte vara mycket förtjusta i bullersam musik. Ty här är det ju idel oväsen, och för övrigt rent misch-masch, med en och annan god idé på vissa ställen, fast alltid på fel ställe ...” Den busige Mozart kan heller inte låta bli att med finess och känsla parodiera denna stil. Första satsen inleder han med ett unisont fortissimo och sedan fortsätter musiken i samma pompösa stil, så populär i Paris. Men redan i andra satsen är Mozart sig själv igen - men den satsen tyckte le Gros var alldeles för lång ... Yttersatserna är bredare upplagda än i tidigare mozartsymfonier, och för första gången använder Mozart sig av klarinetter i en symfoni.

Det blev en enda repetition: ”Jag var väldigt nervös vid repetitionen, för aldrig i mitt liv har jag hört ett sämre framförande. Du kan inte föreställa dig hur de två gånger efter varandra tröskade igenom musiken ... Så jag gick ångestfull till sängs ... och bestämde mig för att inte gå till konserten överhuvudtaget. Men på kvällen blev vädret väldigt vackert, och till slut bestämde jag mig för att gå, förvissad om att ifall min symfoni spelades lika illa som på repetitionen, ta violinen ur Lahoussayes hand och leda framförandet själv. Mitt i det första allegrot fanns en passage som jag visste att de skulle tycka om, och publiken fängslades av den och brast ut i en våldsam applåd – och eftersom jag visste, när jag skrev den, vilken effekt den skulle göra, så upprepade jag den mot slutet – då dom skrek ’da capo’.”

Mozart hade alltså varit noga med att anpassa sig efter parispublikens smak, och han visste att de var svaga för eleganta effekter. På det hela taget mottogs symfonin varmt och le Gros lär ha menat att detta var den bästa symfoni som skrivits för Concerts Spirituel.

Symfonin har också uppkallats efter Paris, och har karaktäriserats som pendlande mellan glänsande tumult och allvarlig grace.

Joseph Bologne Chevalier de Saint-Georges (1745–1799)
Violinkonsert D-dur op 4
Allegro
Adagio
Rondeau

Chevalier de Saint-Georges är kanske inte den allra första kända tonsättaren med afrikanska rötter, men i alla fall den första av större betydelse. Hans mor var afrikanska, hans far fransman. Själv föddes han på Guadeloupe. Han kom tidigt till Paris där han visade stor musikalisk talang och undervisades av den viktiga franska tonsättaren François Gossec, vilken han efterträdde som konsertmästare i ensemblen Concert des Amateurs 1769. Han kom att utvecklas till en av landets främsta violinvirtuoser, men det var bara ett av de områden han behärskade: han var också en framstående fäktare, simmare, skridskoåkare och boxare! Som tonsättare skrev han åtskilliga sånger och arior, förutom hela operor, elva konsertanta symfonier, minst tio violinkonserter och ett dussin stråkkvartetter. Det finns tre verk med titeln symfoni av honom, av vilka den tredje bara är bevarad i en pianoreduktion, och den andra är identisk med uvertyren till operan L’Amant Anonyme (Den okände älskaren).

Han följde nära det gängse musikaliska modet och höll sig till den förklassiska stil som utvecklats i Mannheim och som följdes upp av tonsättare som Gluck och tidig Haydn. Det finns tråkigt nog inget som antyder att han skulle ha träffat Mozart under dennes besök i Paris. Men liksom flera av Mozarts tidiga symfonier i själva verket är operauvertyrer, räknades alltså också Saint-Georges uvertyr till symfonierna, därför att den har samma tresatsiga uppläggning som en tidig symfoni, dock utan satspauser. Hans många violinkonserter håller sig också inom ramen för den tidiga Wienklassicismen.

Saint-Georges fick även känna av tidens rasism. Visserligen var det så få färgade som nått en position i det franska samhället, att ingen såg dem som något hot. Men när han föreslogs att utses till andredirektör vid Parisoperan, protesterade några primadonnor som vägrade ta order av en ”mulatto”.

Maurice Ravel (1875–1937)
Le tombeau de Couperin
Prélude
Forlane
Menuet
Rigaudon

Ravels orkestrala fantasi var oöverträffat rik och varierad. Han hittade nyanser och raffinerade kombinationer som dittills varit okända. Han kände dessutom mycket väl till hemlandet Frankrikes musikaliska traditioner. 1914 började han arbeta på sex pianostycken som kom att få samlingsnamnet Le tombeau de Couperin, Vid Couperins grav, vilka i sitt tonspråk knöt an till den store tonsättaren François Couperins (1668–1733) tonspråk. Men arbetet drog ut på tiden och avbröts av många och svåra händelser. Första världskriget försatte Ravel i ett tillstånd av skapande förlamning. 1917 drabbades han av dysenteri och depression efter moderns död. När han så småningom återkom till komponerandet var han som en annan människa, och han dedicerade varje sats i sin svit till nära vänner som stupat i kriget. Två år efter pianoversionens fullbordan orkestrerade han fyra av satserna, och dessa uruppfördes 1920.

Joseph Haydn (1732–1809)
Symfoni nr 82 C-dur "Björnen"
Vivace assai
Allegretto
Menuett
Finale: Vivace

Mellan åren 1785 och 1786 komponerade Haydn sex symfonier på beställning av orkesterföreningen Le Concert de la Loge Olympique i Paris. Med dessa så kallade ”Parissymfonier” inledde Haydn ett nytt kapitel i symfonins historia.

Parisorkestern var nämligen mycket större än den hovorkester på slottet Esterháza som Haydn dittills skrivit nästan alla sina symfonier för. Nu kunde han experimentera som aldrig förr genom att ge musiken större briljans, genom att låta blåsarna få mer självständiga uppgifter, genom att lägga in dramatiska kontraster och breda gester. Man kan lätt förstå att Haydn tog tillfället i akt, att för världen få visa upp sina allra bästa sidor. Han uppbådade all sin uppfinningsrikedom för att prestera medryckande förstasatser, lyriska långsamma satser, överraskande menuetter och elegant vitsiga finaler.

Den symfoni vi kallar nr 82 passar bra in i detta mönster, och tonarten C-dur är vald för att skänka musiken största möjliga ljus och klarhet. Inledningssatsen är energisk och fylld av överraskande harmonier. I andra satsen varieras två teman, ett i F-dur och ett i f-moll. Menuetten är ovanligt omfattande och innehåller en lång triodel. I finalen kommer så slutligen förklaringen till symfonins smeknamn ”Björnen”. Huvudtemat med sin om säckpipa påminnande bordunbas lär ha fått Parispubliken att tänka på marknadsgycklarnas föreställningar med dansande björnar. Så slutar symfonin med ett typiskt haydnskt glädjefnatt. Vi kan påminna om att den följande symfonin, nr 83 i g-moll, bär tillnamnet ”Hönan”.

Stig Jacobsson

  • Solist Rosanne Philippens violin. Foto Marco Borggreve
    Solist Rosanne Philippens violin. Foto Marco Borggreve
  • Dirigent Joshua Weilerstein. Foto Sim Canetty-Clark
    Dirigent Joshua Weilerstein. Foto Sim Canetty-Clark

Dela


Abonnemang i Crusellhallen

Kortklassiker

Succéserien i Linköping!

Hitta hit

Konserthuset i Linköping

Hitta hit, p-platser och kollektivtrafik.

AKTUELLT

Alla konserter i Linköping

SON i Crusellhallen