Hoppa till huvudinnehåll

Nordiskt med Steffens

19.00 - Thursday 16 September 2021
De Geerhallen


Föregående konsert Nästa konsert

Nordiska klanger med Sibelius och vår chefdirigent

Torsdag 12 augusti kl 10 släpps fler biljetter till september och oktober månads konserter.
Vi följer de restriktioner som då gäller och släpper upp tillåtet antal lösbiljetter till försäljning.


Den tyske dirigenten Karl-Heinz Steffens gjorde några bejublade konserter med Norrköpings Symfoniorkester med Brahms fyra symfonier innan han valdes som SON:s chefdirigent för ett förordnande på tre år. Det hade tagit ett par år av intensivt sökande och prövande innan alla bitar föll på plats, men nu är alla parter nöjda.           

Ord som ”mästare”, ”fullständig kontroll”, ”succé” och ”totalkoll” fanns i recensionerna med högsta betyget *****, efter konserterna med Brahms samtliga fyra symfonier i Norrköping och Linköping och Karl-Heinz Steffens möttes också av publikens stående ovationer.

Steffens själv fann omedelbart en konstnärlig förståelse hos orkestern, och ”vi hade helt enkelt väldigt kul när vi jobbade ihop. Att musicera är ett livslångt sökande efter den konstnärliga sanningen i varje verk. Jag är lycklig över att personligen få fortsätta den upptäcktsfärden hand i hand med en så fin orkester”, säger Karl-Heinz Steffens.

Karl-Heinz Steffens är en mycket efterfrågad gästdirigent och har bland annat dirigerat Berlinfilharmonikerna, Bayerska Radions Symfoniorkester, Tonhalleorchester i Zürich, City of Birmingham Symphony Orchestra och Philharmonia Orchestra i London. Tidigare i år gjorde han sin amerikanska debut med Toronto Symphony Orchestra. Hans tid som chefdirigent för Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz i Ludwigshafen kantades av priser och utmärkelser från såväl skiv- som förlagsbranschen. Som operadirigent har han bland annat framträtt vid La Scala i Milano, Staatsoper unter den Linden i Berlin, Den Norske Opera i Oslo och vid Zürichoperan. Sedan i somras är han chefdirigent vid statsoperan i Prag. Karl-Heinz Steffens har inte bara dirigentens utan också musikerns perspektiv i bagaget. Innan han satsade på dirigentkarriären spelade han klarinett i Berlinfilharmonikerna och Bayerska Radions Symfoniorkester och var dessutom en mycket framgångsrik klarinettsolist.

Jean Sibelius (1865–1957)
Okeaniderna op 73

1910 gav sig Sibelius ut på en omfattande turné till USA där han höll flera bejublade konserter. Den första konserten gick av stapeln den 4 juni vid Norfolk Music Festival. På programmet stod hans egna Pohjolas dotter, Kung Kristian-sviten, Tuonelas svan, Valse triste och det för tillfället komponerade Okeaniderna, vars engelskspråkiga namn blev Nymphs of the Ocean. Det nya verket blev entusiastiskt mottaget av den till 8.000 personer uppgående publiken. Till och med en av hans mest bittraste motståndare gav med sig: ”Jag har under de senaste femton åren summa tre gånger känt mig stå inför ett världsgeni” skrev en av de ledande kritikerna ”första gången då Richard Strauss framförde sina egna kompositioner, därnäst när Arturo Toscanini 1910 i Boston Opera House dirigerade en oförgätlig föreställning av Tristan och Isolde, och nu senast då jag hade förmånen att få höra Jean Sibelius från Finland dirigera sina nya och gamla kompositioner.” Inbjudan till Amerika var förenad med en välbetald kompositionsbeställning – Okeaniderna – och en ceremoni vid Yale University där han promoverades till hedersdoktor. Allt gick vägen.

För en gångs skull inspirerades inte Sibelius av det finska nationaleposet Kalevala, utan av den grekiske antike diktaren Homeros berättelse om alla floders fader, Oceanus, som också är far till havsnymferna Okeanikerna. Men helt vill Sibelius inte avstå från det finska. I Finland heter stycken Aallottaret (Vågornas andar). Det är ett porträtt av havet som inleds med sordinerade stråkar över trumvirvlar, och därefter vågornas glittrande, najader och sjöjungfrur i flöjter över en dimmig bakgrund, som byts mot ett bredare havstema. Till att börja med kallade Sibelius sitt verk Vågornas rondo. Aldrig har väl Sibelius låtit mer impressionistisk med alla sina skiftande stämningar. Det hela slutar med en klimax som sedan försvinner i fjärran. Under en stor del av komponerandet hade han havet runt omkring sig på Atlantångarens resa till New York. Vistelsen Over there blev magnifik, med besök på förstaklassrestauranger, Niagarafallen och oändliga hyllningar.

Jean Sibelius
Symfoni nr 2 D-dur op 43
Allegretto
Tempo andante ma rubato
Vivacissimo
Finale: Allegro moderato

Tidigt på våren 1901 befann sig Jean Sibelius i den lilla staden Rapallo på Italiens västkust, och det var där han påbörjade sin andra symfoni. Senare på hösten skrev han färdigt symfonin hemma i Finland och han dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 8 mars 1902. Mottagandet på hemmaplan blev så entusiastiskt att symfonin inom kort måste spelas på nytt tre gånger. Kritikerna menade att ”en sådan tonsättning har aldrig tillförne klingat hos oss”.

Symfonin betydde en viktig vändpunkt i Sibelius liv. Hittills hade han gärna hämtat sitt stoff från Finlands sagoomspunna forntid och inspirerats av det finska folkeposet Kalevala. Men nu vände han sig ut mot Europa och sin egen tid. Han gick även in i sig själv, analyserade sitt liv och fann i sin egen personlighet ett nytt material för sitt skapande.

Men det finns också de som tolkat in alldeles för mycket: ”första satsen skildrar det lugna livet som finnarna på landet lever, ostörda av tanken på förtrycket. Andra satsen är uppfylld av patriotiska känslor, men tanken på den brutala överheten, som förtrycker folket, gör sinnet oroligt. Tredje satsen skildrar det vaknande nationella medvetandet och en önskan om att samla sig till försvar av folkets rättigheter. Finalen berättar om det hopp, som tänts i hjärtana, och om tron på att det skall komma en befrielses timma”. Några gick så långt att de kallade symfonin för ”Befrielsesymfonin”, men allt detta måste betraktas som efterkonstruktioner. Sibelius hävdade alltid att allt han skrivit saknade litterärt, berättande innehåll.

Några har på grund av ovan antydda romantiskt nationalistiska fantasier tolkat andra symfonin som en patriotisk dikt i toner, direkt riktad mot det ryska förtrycket. Symfonin betraktades på det viset som en mer omfattande parallell till tondikten Finlandia (1899), något som Sibelius helt säkert inte alls avsett.

Allt är inte heller allvar och kamp, här finns förvisso också ljus och idyll, så det förvånar inte att detta blivit Sibelius mest spelade symfoni. Hans arbetsstudio i Rapallo var inbäddad i prunkande grönska, och detta har säkert påverkat tonspråket.

Bakom musiken anar man ett trotsigt, obändigt temperament som hastigt och oberäkneligt skiftar mellan drömmar och lidelsefulla utbrott. Man kan tycka att flera av satserna bara består av en lång rad obesläktade fragment. Men med mästarens starka musikaliska logik samlar han ihop alla infall och fragment till ett förtätat och suggestivt konstverk.

Som alltid med personlig och ärlig musik, mottogs Sibelius andra symfoni med diametralt motsatta åsikter. Amerikanen Virgil Thomson skrev i sin allra första recension i The New York Herald Tribune 1940 att symfonin är ”vulgär, självgod och provinsiell bortom all mening”. Men många ur samtiden blev djupt gripna av detta mästerverk. En tid efter det första framförandet av denna symfoni i Stockholm 1903 sände den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammar ett hänförande brev till Sibelius: ”Du härliga människa, det är ju hela fång av under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djup. Det som jag anade har besannats: Du står denna stund för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. Du har ruskat i mig så att jag inte kan glömma det.”

Stig Jacobsson

Ytterligare verk tillkommer


Dela