Hoppa till huvudinnehåll

Piano med Pöntinen

15.00 - lördag 13 mars 2021
Inspelat i De Geerhallen


Föregående konsert Nästa konsert

Pianokonsert och kammarsymfoni

Konserten kunde ses till och med 11 april 2021.

Igor Stravinsky (1882-1971)
Konsert för piano och blåsinstrument (1924)
Largo. Allegro
Larghissimo
Allegro

Under mellankrigsperioden bodde Igor Stravinsky i Frankrike, och det var i kuststaden Biarritz han under vintern 1923-24 komponerade sin Konsert för piano och blåsare i en klar och klassiskt balanserad stil, även om han använde en stor ensemble av såväl trä- som brassblåsare, förstärkt med pukor och en kontrabas. Han hade under 1910-talet skrivit sina nyskapande baletter för stor orkester och med orgiastiska rytmer och klanger – Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer. Dessa var i sin komplexitet dittills var oöverträffade. Men nu hade han börjat intressera sig mer för barockens och klassicismens enkla och rena former. Musiken blev för den sakens skull inte mer lättspelad och den fick behålla en för Stravinsky typiskt elegant fräckhet.

Stravinsky har ibland kallats en musikens kameleont. Han fann mästerskap i många olika stilar, men lyckades alltid behålla det som var typiskt för honom själv; det lite kantiga, det lite artificiella. Kanske kan man uppleva verket som sakligt och nyktert. Kanske är en del tankar hämtade från Bach, att det alltså skulle vara musik som konsekvent följer reglerna. Men här finns också en spelglädje och humor som ibland till och med kan leda tankarna till Chaplins struttiga gång, ibland med lite tidig ragtime. Stravinsky lät sig nämligen inte sällan inspireras av jazz. Men han klär sig inte i de olika stilarna för att posera, tvärtom lever han sig in i dem så definitivt att han blir en del av dem. Stilelementen blir helt assimilerade.

Konserten har tre satser, och första satsen inleds av ett Largo, som så ofta var fallet också i barockens konserter och klassicismens symfonier, och här är det bara orkestern som kommer till tals. Pianot presenteras först i den följande allegrodelen, där orkesterns insatser lätt kan liknas vid barockens concerto grosso. Den följer och imiterar solisten. I den långsamma satsen är det bara ett fåtal toner som kommer till användning, och de upprepas gång på gång i ett obekymrat vackert klangflöde. Finalen bjuder på en mängd överraskningar som är svårare att fånga i ord. Här finns många härliga partier av utsökt musikanteri.

Stravinsky hade tidigt framträtt som pianist hemma i Ryssland, men på 1910-talet hade han inte haft tid att öva så mycket som han skulle ha behövt. Ändå satt själv vid pianot när konserten uruppfördes på Parisoperan den 22 maj 1924. Han hade ägnat åtskillig tid de senaste veckorna åt att öva och konserten löpte klanderfritt, så när som på att han plötsligt fick en total black out och inte kunde erinra sig hur han skulle inleda den långsamma satsen. Han viskade detta till den kände dirigenten Sergej Koussevitzky som ledde framförandet, och denne muttrade tyst de första tonerna, vilket räckte för att väcka Stravinskys minne. Konserten kräver en virtuos pianist, och det krävs stor precision att synkronisera samspelet mellan solist och ensemble. Stravinsky behöll ensamrätten att spela sitt verk i fem år och under den tiden fick han tillfälle att spela det 40 gånger. Verket dedicerades till dirigentens hustru Natalie. Så sent som 1950 såg tonsättaren över sitt verk och gjorde då några justeringar.

 

Franz Schreker (1878-1934)
Kammarsymfoni för 23 soloinstrument (1917)

Franz Schreker var en mycket produktiv och framgångsrik tonsättare i förkrigstidens Tyskland. Hans orkesterverk och operor stod ständigt på spelplanerna. Men 1933 förbjöd nazisterna alla framföranden av hans musik. Han avled året därpå i total isolering, och därefter har hans musik fallit i glömska, ända tills för något decennium sedan. Nu har man åter hittat hans musik och på CD kan man lyssna till åtskilliga av hans mästerverk.

Efter den enorma framgången med operan Die Gezeichnete skrev han 1917 sin Kammarsymfoni för 23 soloinstrument. Bland dessa instrument hittar man märkligt nog såväl harpa och piano, som celesta och harmonium. Symfonin är hållen i en sats som har sonatformen som mall, men som utvecklas på ett mycket oklassiskt sätt. Inom den enda satsens ram kan man hitta de fyra satser som en symfoni brukar ha.

Stig Jacobsson

Konserten är inspelad i De Geerhallen.

  • Chefdirigent Karl-Heinz Steffens. Foto Mats Bäcker
    Chefdirigent Karl-Heinz Steffens. Foto Mats Bäcker
  • Roland Pöntinen. Foto Simon Larsson
    Roland Pöntinen. Foto Simon Larsson

Dela