VÄSKFÖRBUD? Detta gäller hos Norrköpings Symfoniorkester. Läs mer

Hoppa till innehåll

Sjostakovitj & Beethoven

Visas till och med 12/10

Konsertens datum har passerat

Denna sida är en del av vårt arkiv.

Konserten visas till 13/10

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975)
Konsert nr 1 c-moll op 35 för piano, trumpet och stråkorkester (21’)
Allegro moderato
Lento
Moderato
Allegro con brio     

Den unge Dmitrij Sjostakovitj var en flyhänt pianist som kunde hjälpa till att försörja mor och syskon genom att spela på en stumfilmsbiograf. Att han verkligen var skicklig visas av att han 1927 skickades som den yngste av två ryska representanter för Ryssland till den första internationella Chopintävlingen i Warszawa, där han tilldelades ett hedersdiplom. Han valde ändå att avsluta sin professionella pianistkarriär vid 24 års ålder, även om han då och då framträdde i egna verk långt fram i tiden.

Som tonsättare hade han länge fått balansera mellan kravet på konstnärlig ärlighet och makthavarnas krav på publiktillvänd lättfattlighet, en balansakt han med stor skicklighet klarade av för det allra mesta. Ett exempel på detta är hans första pianokonsert, påbörjad fyra dagar efter det att han avslutat den fantastiska serien av 24 preludier op 34.

Sjostakovitj arbetade på sin konsert mellan den 6 mars och 20 juli 1933. Liksom preludierna skrev han denna konsert för att själv framträda med den som solist, och likheterna är ibland slående mellan de båda verken. I konserten finns en blandning av groteskerier, ironiska vitsar och djup innerlighet. Här finns alltså en hel del karikatyrer och skämt, men tonsättaren har också avsett att i första hand underhålla och roa. Konserten har för ovanlighets skull fyra satser, och de hakar i varandra utan pauser. En annan ovanlig ingrediens är att den kräver ytterligare en solist, en trumpetare. Man kan om man så vill följa en linje från förklassicismens konserter för flera solister. Trumpeten och pianot samsat om rampljuset, och i övrigt är det fråga om en ren stråkorkester.

Sjostakovitj satt själv vid pianot när Leningradfilharmonikerna den 15 oktober 1933 uruppförde hans första pianokonsert med Fritz Stiedry som dirigent.

 

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827)
Symfoni nr 5 c-moll op 67 ”Ödessymfonin” (36’)
Allegro con brio
Andante con moto
Allegro
Allegro

I Wien blev Beethoven tidigt känd och uppskattad som en gigant bland pianisterna, men han uppskattades inte lika mycket som tonsättare – därtill var han alltför egensinnig och modern. Han bröt med traditionen när han förvandlade den eleganta klassicismen till en stormande romantik. Många fann det stötande när han så uppenbart blandade in sig själv, sina egna känslor, sina åsikter, i musiken. Men det här var den tid då Konstnären tog plats i historien. Beethoven betraktade sig inte längre som en musikens hantverkare. Berömt är hans uttalande om att det minsann finns många kejsare, men bara en Beethoven. Kejsaren hade dessutom fått sitt ämbete genom arv, Beethoven hade fått slita sig till sitt.

Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den insatta publiken i Wien ana att Beethoven även var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Här uruppfördes såväl den femte som sjätte symfonin, stora delar av mässan i C-dur, konsertarian ”Ah! Perfido” samt Körfantasin op 80 som speciellt komponerats för denna konsert. Dessutom framträdde Beethoven själv som improvisatör vid pianot.

Beethoven fick verkligen slita med sin musik. ”Jag bär med mig mina idéer under lång tid”, sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i inte mindre än åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är oerhört intressant att betrakta arbetets utveckling i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar, tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga – bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt.

Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem.

Andra satsens huvudtema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är det lysande resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor.

Symfonin ersätter Mahlers Symfoni nr 5 som utannonserats tidigare. Mahler kommer att framföras senare under säsongen.

SONs nye chefdirigent Karl-Heinz Steffens leder konserten och solister är den internationelle stjärnpianisten Kirill Gerstein, som förra säsongen gästade SON med Brahms första pianokonsert, och SONs egen Filip Draglund, trumpet, som flera gånger tidigare framträtt som solist med orkestern.

Text Stig Jacobsson