Hoppa till huvudinnehåll

Stenhammar 150 år

19.00 - torsdag 28 oktober 2021
De Geerhallen


Föregående konsert Nästa konsert

En hyllning till vår störste tonsättare

Wilhelm Stenhammar (1871–1927)

Ibland frågar man sig varför vi i Sverige inte har någon internationellt älskad tonsättare som kan jämföras med norrmännens Grieg, danskarnas Nielsen eller finnarnas Sibelius. Men det har vi ju! Wilhelm Stenhammar, som i år kunnat firas på sin 150-årsdag.

Han var en lysande dirigent i Stockholm och Göteborg. Som pianist framträdde han som solist runt om i Europa, och som kammarmusiker besökte han snart sagt alla svenska städer tillsammans med en stråkkvartett eller violinist. Detta arbetskrävande arbete tog efter hand alltmer av hans tid, på bekostnad av komponerandet. Men nog har han berikat den svenska musiken på alla områden, från opera till romans, från pianostycken till två omfångsrika pianokonserter, från orkestrala vinjetter till skådespel till två grandiosa symfonier. Han var oerhört självkritisk och lämnade inte ifrån sig något som han inte var helt nöjd med, även om han ibland fick hålla på i flera år – ständigt avbruten av andra uppdrag. Många av hans verk återkommer ständigt på konsertestraderna, och nästan allt finns att tillgå i förnämliga inspelningar.

Prelude & Bourrée F-dur

Wilhelm Stenhammar hade en förhållandevis rik ungdomsproduktion av sånger, pianostycken och körstycken. Musik som fortfarande lever i konsertvärlden. Han försökte sig också på orkestern i Prélude och Bourrée, som är ett duktigt elevarbete av en 19-åring, 1891. Det är väl troligt att han från början tänkt sig ytterligare ett par satser, men verket har för inte så länge sedan hittats i detta skick. Preludiet bär tempobeteckningen Andante moderato och inleds av stråkarna, medan blåsarna efter hand tar plats. Bourrée är ett Allegro som kontrasterar genom en livfullare rytmik. I mitten kan man få höra ett mer folkmusikaliskt tema för träblåsare. Man kan absolut förstå att det var en begåvad yngling bakom tonerna, men han hade en lång väg framför sig.

Fem sånger
Adagio
Flickan kom från sin älsklings möte
Månsken
I skogen
Vid fönstret

”När jag komponerar till text skall jag icke sätta mig ned och fundera på vad jag skall hitta på, ty jag skall icke hitta på någonting, men jag skall läsa och tänka mig in i dikten, lyssna till ordklangen, till den av sig själv formar ut sig till tonklang.” Det har visat sig vara en bra metod, eftersom många av Stenhammars drygt hundra sånger har kommit att höra till de mest älskade i den svenska romansskatten.

Om vi betraktar dessa fem sånger kronologiskt, så är den äldsta I skogen skriven av en sextonåring 1887 till en dikt av Albert Theodor Gellerstedt. Detta var den första av hans sånger som kom ut i tryck. Det är en idyllisk, naturnära stämningsbild med långa melodier. Därefter kommer Flickan kom från sin älsklings möte till text av Johan Ludvig Runeberg, utgiven i samlingen Ur Idyll och epigram op 4 1893, och alltså långt tidigare än Sibelius mer kända tonsättning av samma dikt. Stenhammar behärskar redan formspråket, så naturligt anpassat till diktens innehåll, och med en vemodig folkviseton i orkestreringen.

Sångerna Adagio, Månsken och Vid fönstret kommer alla från samlingen Fem sånger op 20 med texter hämtade ur Bo Bergmans debutsamling Marionetter, som gavs ut från trycket i april 1903. Stenhammar var mycket snabb med att lära känna dessa dikter, så fyllda av musik att han omedelbart trollbands av dem. Under hösten och början av 1904 satte han musik till dem. De är alla med små undantag stilla och innerliga, med bärande melodiska linjer. Adagio är en ljuvligt melodisk pärla i nära kontakt med själen och naturen. Månsken är en stilla nocturne med silverljus och en avslutande knorr då Puck ”lurar på en månglimt som har tappat spåren”. Vid fönstret är en vardagsrealistisk visa som handlar om händelselösheten vid livets afton, med snabb deklamation, stora kontraster och en diskret klockklang mot slutet.

Serenad F-dur op 31
Overtura
Canzonetta
Scherzo
Notturno
Finale

Finns det något annat svenskt verk som skimrar lika vårligt som Wilhelm Stenhammars orkesterserenad? Tonsättaren befann sig i Florens när han i mars 1907 fick idén till verket: ”Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan”, skrev han i ett brev. Han vill skriva om ”flöjter och oboer som kvintilerar som trastar”, om ”långa sugande stråkfraser”, om ”något på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft.”

Det var en oerhörd uppgift han tagit på sig, och arbetet ställde större krav på honom än han kunnat ana. Först vid nyåret 1914 var musiken färdig, och efter uruppförandet i januari drog han ändå in verket för en omfattande revidering, som inte var klar förrän fem år senare. Under tolv år arbetade han alltså på den sydländskt glödande musiken, och som bevis på hans konstnärliga mångsidighet kan nämnas att han under dessa år även skrev stycken med helt annan karaktär, däribland den stränga andra symfonin och åtskilliga andra verk av olika slag.

Det här är ingen elegant underhållande serenad i klassisk mening, inte heller en stillsam sång att sjunga om natten under sin älskades balkong, utan ett sällsynt väl genomarbetat orkesterverk fullt av hantverksmässig finess och lärdom, men som ändå känns svävande och improviserat lekfullt.

Stenhammars Serenad hör till den svenska orkesterrepertoarens omistliga mästerverk.

Stig Jacobsson

  • Sofie Asplund, sopran. Foto Max Jansson
    Sofie Asplund, sopran. Foto Max Jansson
  • Karl-Magnus Fredriksson, baryton. Foto Markus Gårder
    Karl-Magnus Fredriksson, baryton. Foto Markus Gårder

Dela