Hoppa till huvudinnehåll

Beethoven 250 år

Föregående Nästa

En gigant med taggar. Allt du inte visste om mästaren.

14 augusti 2020

Text av Stig Jacobsson

Ludwig van Beethoven döptes i Bonn den 17 december 1770. Farfar Lodweyk (1712–73) hade kommit från Flandern och var hovmusiker, och fadern Johann (1740–92) sjöng i hovets kör.

Den unge Ludwig visade tidigt musikalisk begåvning. Fadern ville gärna tjäna pengar på honom som ett underbarn och ljög att han var tre år yngre än han faktiskt var – något Ludwig med förfäran inte fick reda på själv förrän vid 40 års ålder.

Det var inte bara musiken Ludwig ärvde från far och farfar, utan även svagheten för starka drycker, vilket nog kan vara ett skäl till hans häftiga humör. Legenden vet berätta att det sista han sa, där han låg på sin dödsbädd och just hade fått en sändning förnämligt vin från sin förläggare Schott: ”Schade, schade, zu spät” (Så synd, så synd, alldeles för sent).

Han hade rest till Wien 1787 med avsikt att studera för Mozart, men då hans mor insjuknade, tvingades han snart resa hem igen, och när han 1792 återkom till Wien var Mozart redan död och begraven.

Beethoven hamnade snabbt i bohemkretsar i världsstaden Wien. Han gick på danskurser, beställde peruker, köpte silkesstrumpor, kläder, skor och stövlar. Han slösade med pengar – som han inte hade. Han medverkade i något dussin offentliga konserter mellan 1795 och 1800, alltid som pianist, och nästan alltid som solist i sina två första pianokonserter.

Han tog lektioner för Joseph Haydn. Det finns cirka 250 av Beethovens övningar i kontrapunkt bevarade. De innehåller många fel. Och de han visade för Haydn hade gjorts av en okänd bekant, vars arbeten Beethoven kopierat och fått Haydn att berömma.

Beethoven lurade Haydn på flera sätt. Han fick Haydn att skriva till fursten i Bonn att han gjort stora framsteg. Men fursten kände igen de medskickade noterna som gamla manuskript, och Haydn blev synnerligen besviken när sanningen gick upp för honom. Han hade tänkt ta Beethoven med sig till London, men efter detta kom det inte ifråga.

När Beethovens pianotrior opus 1 uruppfördes i Lichnovskys hem inför eliten av Wiens musiker, var också Haydn där, och var mycket nöjd med sin ”elevs” arbete. Han ville att det på de tryckta noterna skulle framgå att Beethoven var ”elev till Haydn”. Men det vägrade Beethoven, som inte ville se sig som en lärjunge som följde i någon mästares spår.

DÖVHETEN

När han fick problem med hörseln tog detta honom så hårt att han 1802 skrev det brev till sina båda bröder, Nikolaus Johann (1776–1848) och Kaspar Karl (1774–1815), som kallas Heiligenstadt-testamentet. Något testamente är det inte, men väl en förtvivlad människas uppgörelse med ödet. Brevet skickades aldrig iväg till bröderna, vilka 1794 bosatt sig i Wien.

Kaspar Karl var opålitlig, men han försökte sig faktiskt på komposition och skrev 1799 tolv menuetter för orkester som felaktigt tagits upp i Beethovens egen verksförteckning som WoO 12 (verk utan opus). Den förmögne Nikolaus Johann for fram på stadens gator i en egen ståtlig vagn, och levde högt på att han var bror till den berömde tonsättaren.

Beethoven led av många olika sjukdomar, som gav honom smärta och obehag. Men det var hörselskadan som påverkade honom mest, både psykiskt och fysiskt. Det gick inte att föra ett samtal med honom, varför han alltid bar en anteckningsbok och penna med sig. Där kunde folk skriva sina frågor och svar medan han själv svarade muntligen. När man läser dessa häften, 139 finns bevarade, får man alltså en rumphuggen konversation, vi vet inte vad Beethoven svarade. Men genom dessa häften vet man trots allt mer om Beethovens vardagsliv än om de allra flesta andra tonsättare.

Dövheten gjorde att han mer och mer komponerade det han hörde inom sig, utan yttre påverkan. Han levde i en egen bubbla. Musiken blev därför också mer egensinnig och krävande, liksom han själv.

VAR BEETHOVEN DEN FÖRSTE SOM KUNDE LIVNÄRA SIG PÅ SIN MUSIK?

Man kan ju inte äta musik! Man måste få ihop pengar. Det var svårt i en tid då inga royalties betalades ut när någons musik spelades. Man kunde eventuellt leva på biljettintäkter, men det var väldigt osäkert. Förutom operaorkestrarna fanns det inga offentliga orkestrar i Wien, bara privata, tillfälliga. Wienfilharmonikerna grundades först 1842. Många var anställda av kyrkan eller i något förmöget hem – som ställde stora krav. Beethoven var aldrig anställd av någon.

Han var en frukt av tidens frihetssträvan och kampen mot feodalismen. Han kämpade för demokrati och rättvisa, men han var inte en ordens kämpe; hans vapen var musiken, som han bröt loss från klassicismens tvångströjor, och som han istället fyllde med personliga åsikter och känslor. Så vad levde han av?

Han umgicks gärna med förmögna män. Men vad är det egentligen för skillnad att få pengar genom en anställning eller att få väl tilltagna dusörer av förmögna furstar, som Lobkovitz, Kinsky, Waldstein eller Lichnovsky, som beundrade honom och öste Gulden över honom, väl motsvarande flera årsinkomster? Jo, de ställde inga formella krav på honom, men det var ändå komplicerade förhållanden.

FRI KONSTNÄR OCH REVOLUTIONÄR

1805 gästade en grupp franska officerare Lichnovsky, och Beethoven ombads att spela något för dem. Då exploderade Beethoven, full av harm: återigen avslöjade sig aristokratens feodala sinne. Han skulle alltså underhålla. Skulle han vara en tjänare! Han som såg sig som en jämlike. Men Lichnovsky stod på sig, varför Beethoven rasande flydde därifrån i natt och dimma, som det står i texterna. Hemma slog han sönder en byst som föreställde fursten och skrev ett brev till honom: ”Furste! Vad ni är, är ni av en slump och genom börd, vad jag är, är jag genom mig själv.”

Inga verk från denna tid är tillägnade Lichnovsky. Även om relationerna förbättrades något efter en tid, återfann de aldrig sin tidigare vänskap. Det finns gott om liknande anekdoter. Sant är att furstarna sällan krävde att han skulle skriva något speciellt. De godtog det han själv hittade på. Ibland skrev han elaka nidvisor om dem.

Tillsammans med diktaren Goethe stod Beethoven på trottoaren och såg på när kejsaren paraderade förbi. Goethe bugade djupt, Beethoven stod rak, och sa: ”Det finns många kejsare, men bara en Beethoven”.

Det var inget fel på självkänslan.

Och visst hade han pengar. Förlagen köpte hans manuskript, när dessa inte var alltför revolutionära. Han hade råd med tjänstefolk. Det är ingen hemlighet att Beethoven var en synnerligen besvärlig människa att ha att göra med. Vi vet att han ofta flyttade, därför att hyresvärdar och grannar inte stod ut med honom. Här är några utdrag ur dagböcker:

1819: 31 januari hushållerskan uppsagd, 15 februari ny kökspiga, 8 mars pigan uppsagd med 14 dagars varsel, 22 mars ny hushållerska, 14 maj anställt hushållerska med månatliga 6 Gulden, 20 juli uppsagt hushållerskan.

1820: 17 april kökspiga anställd, 19 april dålig dag (inget ätbart till middag), 16 maj sagt upp pigan, 19 maj ny kökspiga börjar arbeta, 30 maj hushållerska anställd, 1 juli ny kökspiga anställd, 28 juli kökspigan flyr, 28 augusti köksfrun ut ur huset, 6 september ny köksflicka, 22 oktober köksflickan ut, 12 december anställer ny kökspiga, 18 december pigan uppsagd, 27 december ny piga igen…

Napoleonkrigen rasade i Europa, och fransmännen tog sig in i Wien. Även om de placerade en livvakt vid Beethovens dörr, så föraktade vår mästare Napoleon.

Beethoven hade först trott att Napoleon var en garant för demokrati och antirojala ideal, men när han krönte sig till kejsare utbrast Beethoven: ”sa är han då inte mer än människa … nu ser han sig som överlägsen alla andra – en tyrann”.

Beethoven lät också alla förstå att han inte för ett ögonblick brydde sig om utmärkelser. Han var minsann inte svag för sådant tjafs. Men när han väl fått en utmärkelse lät han det snabbt bli allmänt känt.

”Känner ni till att jag har blivit ledamot i sällskapet för de sköna konsterna och vetenskaperna” frågade han sin förläggare Härtel i ett brev i augusti 1809.

Han var alltså trots allt mänsklig. Men den utmärkelse som Beethoven satte högst av alla var den som kom från Musikaliska akademien i Stockholm som 1822 valde in honom som ledamot. Varken Mozart, Weber eller Schubert blev invalda. Det levde han gott på.

  • Beethoven 250 år
    Ludwig van Beethoven.

Dela