Richard Strauss Don Quixote, är ett ovanligt verk som kräver stor orkester. Det är en symfonisk dikt för cello, viola och orkester baserat på Miguel Cervantes roman Don Quixote de la Mancha. Cellosolist är en av Skandinaviens främsta cellister, Andreas Brantelid. Konsertens program kompletteras med ytterligare ett verk och symfonisk dikt av Strauss, Tod und Verklärung, samt Sagopoem av Gubajdulina.
Sagopoem och symfonisk dikt
Konsertprogrammet inleds med Sofia Gubajdulinas Sagopoem. Hon anses vara en av de främsta ryska kompositörerna under andra hälften av 1900-talet.
Sofia Gubajdulina, vars orginella röst av konstnärlig mystik blomstrade trots den sovjetiska censurens krafter. Gubajdulina säger att hennes musik "utforskar djupet av våra omedvetna krafter som finns inom oss.". I synopsis för Sagopoem beskriver Gubajdulina som en liknelse för en konstnärs öde om huvudpersonen som är en liten krita som används för att skriva på skolans svarta tavlor. Kritan drömmer att den en dag kommer att rita underbara slott, vackra trädgårdar med paviljonger och havet. Men, dag ut, dag in, tvingas den skriva tråkiga ord, siffror och geometriska figurer på tavlan. När kritan gett upp allt hopp och landat i totalt mörker, visar det sig vara fickan på en pojkes byxor. Drömen infrias om att teckna slott och landskap, och kritan märker inte ens hur den når sitt slut och förintas i själva skaparprocessen.
Richard Strauss Tod und Verklärung (Död och förlösning), en symfonisk dikt som handlar om en konstnärs död. På Strauss begäran beskrevs detta i en dikt av hans vän Alexander Ritter som en tolkning av Tod und Verklärung, efter att den komponerats vilket sen infogades i partituret som en vägledning. Ritters dikt skildrar en sjuk och ensam man som kämpar med döden och återkallar upplevelser från det liv som han har levt. Den långsamma inledningen beskriver ett sjukläger, andra satsen skildrar en febrig dödskamp. I den tredje satsen passerar livet revy innan den slutliga förlösningen nås i sista satsens upphöjda klarhet.
Don Quixote (Fantastiska variationer över ett tema av ridderlig karaktär)
En symfonisk dikt för stor orkester av Richard Strauss uruppfördes 1898 i Köln och bygger på romanen Don Quijote av Miguel Cervantes. Var och en av variationerna skildrar episoder ur boken. Don Quijote (Don Quixote med gammal spansk stavning) är en roman i två delar från 1605 och 1615, skriven av Miguel Cervantes. Cervantes har skapat de två odödliga gestalterna: å ena sidan den överspände, idealistiske Don Quijote, iförd en gammal rustning och ridande på sin magre häst Rosinante, ger sig ut i en värld full av inbillade farliga äventyr; å andra sidan hans vapendragare, den sluge och materialistiske bondpojken Sancho Panza. Strauss har levnadsgjort karaktärerna i ett verk uppbyggt i variationsform men samtidigt underordnat ett detaljerat program.
Solist
Cellisten Andreas Brantelid är idag en av de mest eftertraktade solisterna från Skandinavien. Han har fått översvallande recensioner världen över för sina tankeväckande tolkningar, sin högst personligt färgade klang, och inte minst, sin engagerande personlighet. Andreas Brantelid har framträtt över hela världen, med framstående orkestrar och dirigenter. Som exempel kan nämnas orkestrar som London Philharmonic, BBC Symphony, Netherlands Radio Philharmonic, Seattle Symphony Orchestra, Orchestre des Champs-Elysées och Scottish Chamber Orchestra.
Dirigent Maxime Pascal
Född av musikerföräldrar, började Maxime Pascal (1985) i tidig ålder studera piano och sedan violin. 2005 antogs han till Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse de Paris och tog kurser i komposition, musikalisk analys och orkestrering. Mycket snabbt upptäckte han att han ville dirigera och anmälde sig till François-Xavier Roths dirigentkurs.
2008, medan han fortfarande var student, grundade han orkestern Le Balcon (uppkallad efter verket av Jean Genet), tillsammans med andra kompositörer, en pianist och en ljudtekniker. Specialiteten hos denna mångfacetterade orkester, som spelar alla typer av repertoarer, är den fullständiga integrationen av musik med avancerade tekniska ljudsystem. Maxime Pascal utvecklade därmed sin personliga vision om ett musikaliskt spektakel: att det skulle vara en slående och radikal upplevelse för åskådarna.
Maxime Pascal har dirigerat bland annat Münchner Philharmoniker, Orchestre de l'Opéra de Paris, Orchestre National de Bordeaux, Orchestre National de Lille, Orchestre National du Capitole de Toulouse, Salzburg Camerata, SWR Baden-Baden och Freiburg Symphony Orkester.
- Följ oss i sociala medier och via vårt nyhetsbrev. Prenumerera på nyhetsbrevet här >>
