Juloratoriet del 1–3 och 6

Juloratorium

Johann Sebastian Bach (1658–1750)

Det börjar med pukor och trumpeter! Men det ska också vara glädje och fest i musik avsedd för julen. "Jublen, lovsjungen, giv ära åt Herran!” Jubelkören försätter genast åhöraren i den rätta stämningen.

Men fader Bach har inte glömt den nordeuropeiska adventstidens mörker och kyla, och han skapar därför en vinterstämning vi kan identifiera oss med genom ensamma slag på pukan. Men så kommer snabba löpningar i stråkarna: det är brådskan att komma fram till Betlehem som illustreras så påtagligt! I den tredelade körsatsens andra avsnitt blir orkestern mindre, musiken mer lyrisk och stämningen kontemplativ.

Evangelisten presenterar sig med de kända orden: "Och vid denna tid begav det sig, att ifrån kejsar Augustus ett påbud utgick, att hela världen skulle beskattas... Och när de voro där, så kom den tiden, att hon skulle föda." Texterna till Bachs Juloratorium är, som man kan förstå, till största delen hämtade från Lukas 2:1–21 och Matteus 2:1–12.

Härpå kommer ett recitativ och en altaria som stannar upp för att betrakta det under som ska ske, och sångerskan ackompanjeras av en oboe d'amore. "Bered Dig, o Sion, med kärlekens längtan..." uppmanar hon, och kören (folket) svarar undrande "Hur skall mitt hjärtas längtan väl rätt välkomna dig?", och det märkliga är att de gör det till den kända koralmelodi vi oftare förknippar med texten "O huvud blodigt sårat". Naturligtvis var detta ett mycket medvetet melodival, och Bach visste att hans åhörare mycket väl kände till originaltexten. På detta vis gjorde han redan nu, när Jesusbarnet ännu låg i krubban, en liten antydan om hans kommande öde – törnekronan han fick bära på korset. I barockens stora verk finns ofta sådana finurliga, dolda budskap.

Av detta kan man förstå att Bachs Juloratorium egentligen är ett mycket lärt verk. Men Bach delade med bland andra Shakespeare det ovanliga genidrag som innebar att han kunde uttrycka det djupt tänkta på ett både folkligt och enkelt sätt. Detta har bidragit till att Juloratoriet blivit ett av de mest älskade kyrkomusikaliska verken från barocken.

Till skillnad från Bachs Johannes- och Matteuspassion är Juloratoriet inte ett speciellt enhetligt verk. I själva verket består detta omfattande oratorium i sin fullständiga form av sex fristående kantater avsedda att framföras på Juldagen, Annandag jul, Tredjedag jul, Nyårsdagen, söndagen efter nyår respektive Trettondagen.

Det är också intressant att Bach inte gjorde någon skillnad mellan profan och sakral musik, och att han inte alls drog sig för att använda ursprungligen världsligt tänkt musik ens i sitt Juloratorium. Redan den inledande jubelkören är exempel på detta. Bach lånade nämligen denna festligt majestätiska musik ur ett verk med världslig text: "Tönet ihr Pauken! Erschallet Trumpeten!" avsett att hylla drottning Maria Josefa av Polen-Sachsen på hennes födelsedag. "Bered dig, o Sion ...” hämtade Bach ur sin världsliga kantat Herkules vid Skiljevägen.

Den första avdelningen (kantaten) avslutas med den ståtliga basarian "Konung, Herre i det höga”, och en riktigt älsklig julkoral i vars tyska originaltext några dimunitiver (Jesulein, Bettlein ...) används för att visa hur obetydligt ett barns födelse kan vara ur jordiskt perspektiv - men i orkestermellanspelet är synsättet ett helt annat: där blir det åter pukor och trumpeter för att frammana bilden av en Konung i krubban.  

I den andra kantaten är orkesterklangen annorlunda, här finns träblåsare medan pukor och trumpeter får vila. Den inledande orkestersinfonian anger stämningen: "Och där voro några herdar i den samma ängden..." Flöjt och violiner spelar ett "änglamotiv", medan oboe d'amore och engelskt horn frammanar herdarnas musik.

Tenorarian "Fromma herdar, skynden snarligt" är nästan extatisk i sin iver att egga herdarna att färdas till Betlehem, och i koralen "Så märken nu det tecknet rätt!" betraktar de med häpenhet underverket. Den stora körsatsen "Ära ske Gud uti höjden” symboliserar den jublande änglakören, och i den avslutande koralen "Högtlovad vare Herrens nåd" anslöt sig på Bachs tid hela församlingen i lovsången.  

Den tredje kantaten inleds också festligt och i den glatt upprymda körsatsen "Låtom oss nu vandra till Betlehem" uppbådar Bach entusiastiskt all sin kompositionsfantasi för att illustrera allas vilja att skynda fram till krubban: ett målande tema dyker ständigt upp i alla stämmor, det kan vara rättvänt eller spegelvänt, bara för att visa ivern och brådskan. I basen finns ett typiskt promenadmotiv, medan violiner och flöjter bidrar med snabbare löpningar. Till slut kommer de fram och Evangelisten berättar kantatens innerligaste ingivelse: "Och de gingo hastigt och funno båda, Maria och Josef, och barnet nederlagt i krubban”. Den följande altarian "Slut, o mitt hjärta, det saliga undret uti tro och kärlek in!" är också en underbar melodisk skapelse.

De tre avslutande kantaterna bildar tillsammans cirka sjuttio minuter av lika högkvalitativ musik som de tre första delarna. Fjärde kantaten är skriven för nyårsdagen och börjar med en tryggt vaggande körsats, och fortsätter efter Evangelisten med att basen och sopranen delar på ett finurligt stämfört arioso. Den följande ekoarian är ett unikt inslag där inte bara en extra sopran (som från fjärran svarar "ja") utan även en oboe får ekoeffekter. En lovsjungande koral med fina hornstämmor avslutar kantaten. En jublande körsats inleder den femte kantaten – till söndagen efter nyår – med härligt barockgung. En altsolist besvarar körens frågor, där menigheten förundras över det himmelska ljus som förtär allt mörker. Ljuset som lyser upp den mörkaste tiden på året, men också mörkret i själen, är också ämnet för basens aria. Ljuset oroar Herodes. I trion för sopran, tenor och alt får även en soloviolin till slut en allt viktigare roll.

Den sjätte och avslutande kantaten i Bachs Juloratorium är avsedd för trettondagen. Den inleds med en kör där striden är nära och "de stolta fienderna frustar", och visst anar man Herodes falska intresse. Men de trosvissa står starka i kampen och går segrande fram med budskapet om att ondskan är krossad – trumpeterna jublar!

Johann Sebastian Bach stod på höjden av sin karriär och hade varit kantor vid Thomaskyrkan i Leipzig i elva år, när Juloratoriet framfördes för första gången julen/nyåret 1734–35.

Text: Stig Jacobsson