Allan Pettersson - Symfoni nr 11
Allan Pettersson (1911-1980) är med sina 15 fullbordade symfonier en av det svenska 1900-talets största symfoniker. Han komponerade också kammarmusik, soloverk och kantaten Vox Humana. Tidigt i karriären skrev han den berömda sångcykeln Barfotasånger till egna texter vars melodier sedan återkom i flera av hans instrumentala verk.
Pettersson har sagt: ”Musiken som bildar mitt verk är mitt eget liv, dess välsignelser, dess förbannelser”. Han övergav aldrig sin personliga utgångspunkt. Han tillhörde aldrig någon av tidens skolor, komponerade stora högexpressiva symfonier, stundtals med våldsamma utbrott, med vilka han skildrade samtidens andliga längtan. Hans musik har ibland kallats pessimistisk men är i sig hoppfull och tröstande. Som han själv sa: ”Musiken kan i sig inte ge frälsning, men kan göra så att man står ut.”
Denna geniala särling, tidigt plågad av reumatism, tillbringade under 1970-71 nio månader på sjukhus. Här skissade han parallellt på symfonierna 10 och 11. Medan tian kan beskrivas som en rasande konfrontation med omvärlden är elvan något mindre häftig som om han utforskade en inre värld. Liksom de flesta av Petterssons symfonier saknar nr 11 indelning i satser. Fullbordad 1973 är den hans kortaste. Den uruppfördes 24 oktober 1974 av Bergens filharmoniska orkestern trots att orkestern inte kunnat betala beställningen. Verket blev en gåva från Pettersson: ”Er stora vänlighet är betalning nog ändå.”
Symfonin inleds med en kort passage av en något orolig skönhet. Musiken pendlar mellan upprördhet, dock inte aggressivt, och lugn - som uppriven av ett obehagligt minne. Ett karakteristiskt drag i Symfoni nr 11 är användandet av kontrapunktiska tekniker, kombinationen av flera självständiga stämmor. Lyssna särskilt mot slutet: En fyrstämmig kanon av violiner i högt register och därpå ytterligare fyra kanonstämmor med melodin spegelvänd. Så återkommer inledningsmusiken - vi har gått igenom något, och trots allt, klarat oss.
Text: Catarina Ek
John Rutter - Requiem
John Rutter (född 1945), brittisk tonsättare och dirigent som redan under studietiden i 1960-talets Cambridge blev en uppskattad kompositör av körmusik och julsånger, bland annat den berömda Shepherd's Pipe Carol. Förutom att anses vara det senaste halvseklets mest populära och framgångsrika körkompositörer har han komponerat musik till bröllopen mellan prins William och Catherine Middleton och prins Harry och Meghan Markle samt en rad andra kungliga begivenheter. När John Rutter i somras adlades av kung Charles utgick ett unisont brittiskt ”äntligen”.
Rutter skrev Requiem i skuggan av sorgen efter att hans far avlidit 1984. Han valde olika texter som han visste att fadern hade uppskattat. Verket är intimt, kontemplativt och lyriskt tröstande. Rutter dirigerade själv uruppförandet i Metodistkyrkan i Dallas 13 oktober 1985.
Den första satsen innehåller texter från den katolska dödsmässans inledning Requiem aeternam (Ge dem evig vila) och Kyrie elision; Herre förbarma dig över oss. Andra satsen, som börjar med ett cellosolo, är psalmen Out of the deep som används vid engelska kyrkans begravningar.
I Pie Jesus som avslutar sekvensen Dies irae (Vredens dag) i dödsmässan utelämnar Rutter texten om domedagen men valde att ta med bönen till Jesus om vila.
Den centrala fjärde satsen, Sanctus, är en livlig sats av gudomlig härlighet, ljust orkestrerad med klockor. I Agnus Dei (Guds lamm), kontrasteras den latinska texten med en passage ur Jobs bok, kap 14; Man that is born of a woman hath but a short time to live (Människan, av kvinna född, lever endast en kort tid).
Efter ett instrumentalt mellanspel sjunger mjuka röster I am the resurrection and the life (Jag är uppståndelsen och livet) från Johannesevangeliet.
Sjätte satsen är begravningspsalmen The Lord is my Shepard. I sjunde satsen Lux aeterna (Må det eviga ljuset lysa för dem) finns även text från Den engelska allmänna bönboken från 1662; I heard a voice from heaven…" (Jag hörde en röst från himlen…)
Text: Catarina Ek
Intervju med körledare Michael Bruze om John Rutters Requiem
Kompositören John Rutter är en av Englands mest framgångsrika tonsättare av kyrklig vokalmusik, som även blivit internationellt uppskattad. Rutters Requiem är en vacker och hoppfull dödsmässa från vår egen tid och den sorg som kan drabba alla människor. Vi ställde några frågor till Michael Bruze som leder Bel Cantokören som medverkar i konserten.
Vad är det i Rutters musik som tilltalar både de som sjunger och de som lyssnar?
– John Rutter har en exceptionell och unik förmåga att skriva sångbara melodier i romantisk anda. Musiken är ofta vacker i ordets allra bästa bemärkelse. Utöver det har han en utmärkt känsla för att kombinera harmonier till välklingande helheter. Rutter återfinns i en engelsk tradition med bland andra Ralph Vaughn Williams, William Walton och Benjamin Britten, så han är i gott sällskap. Körsångare bara älskar hans musik.
Vad finns det för utmaningar med stycket för kören?
– Eftersom detta är klangmusik gäller det att få samman körsoundet till en varm enhet tillsammans med orkesterapparaten. Dirigenten har ett mycket stort ansvar att locka fram det bästa ur samtliga musikanter. Framförandet ska uttrycka både tro och tvivel, men kanske allra mest förtröstan som i sista satsens Lux aeterna, en sång om det eviga ljuset.
Hur vanligt är det att det komponeras dödsmässor i vår tid?
– Det är inte helt ovanligt med nyskrivna rekvier, även om man numera förhåller sig mera fritt till den traditionella latinska texten. I Rutters komposition från 1985 använder han sig även av texter från Psaltaren i två av de sju satserna och blandar in andra bibelcitat i de övriga. Alltså finns här texter både på latin och engelska.
Hur skulle du beskriva dödsmässan? Är det sakral och helig musik?
– Javisst är det sakral musik där en kyrka skulle kunna ge ett mervärde för ett framförande. Innebörden av ordet helig får väl varje lyssnare själv formulera utifrån vad musiken väcker för tankar och känslor. Men dödsmässor har i alla tider dels varit ett uttryck för förlust, dels ett försök till att finna känslomässig vila med texterna och musiken som tröst.
Text: Maria Turdén
