Pianokonsert nr 23 i A-dur
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Året var 1786. Mozart hade i januari firat sin trettioårsdag och nu arbetade han intensivt på operan Figaros bröllop. Men det var inte långa perioder han kunde ägna sig åt denna sin mest framgångsrika opera. Ideligen var han tvungen att avbryta arbetet för att bli klar med diverse beställningsverk, eller att skriva ner de stycken som efter hand vuxit fram i hans inre och som nu gjorde anspråk på hans uppmärksamhet. Under detta år skrev han inte mindre än fyra pianokonserter, en hornkonsert, en symfoni (nr 38), många fristående arior, pianostycken, en klarinettrio, en stråkkvartett och mycket annat.
Under slutet av februari (manuskriptet är daterat 2 mars, och han skrev in verket i sin verkförteckning den 9 mars) blev han klar med pianokonserten i A-dur (den vi kallar nr 23). Hur var det möjligt att skaka ur sig ett sådant mästerverk på kort tid och med så många olika projekt i huvudet? På sådana frågor söker man förgäves svaret, men vi kan konstatera att Mozart i denna konsert varit ovanligt återhållsam med tematiska idéer, samtidigt som han behandlat dem på ett så överdådigt sätt att de blommar och lyser med ett milt sken – så som det för övrigt gärna gjorde när han skrev i A-dur. Jämför gärna med Pianosonaten nr 11 K331 (den med turkisk marsch), Klarinettkvintetten och Klarinettkonserten. Det är intressant att notera att Mozart i pianokonsert nr 23 för ovanlighetens skull ersatt oboerna med just klarinetter. Det är en till synes enkel, ljus och graciös musik han skrivit, men den är full med gnistrande genialitet och med vemod i mellansatsen. Detta Adagio i fiss-moll (en tonart han mycket sällan använde) är inåtvänt och beslöjat, men i Rondofinalen förvandlas dess skuggor till varm glädje, samtidigt som han behandlat den formella strukturen ytterst korrekt. Observera att Mozart har uteslutit trumpeter och pukor – han är inte ute efter pompa och ståt.
Vilken tur att den bevarats! Mozarts änka Constanze hade på känn att hennes makes sena manuskript kunde vara värdefulla och därför borde bevaras. Många av samtidens musikaliska storheter hjälpte till att övertyga henne om detta. 1791, när Mozart dog, hade bara sju av hans tjugosju pianokonserter försäkrats evigt liv genom att tryckas, och resten skulle mycket väl ha kunnat försvinna om inte Constanze 1799 sålt en rejäl bunt manuskript till förläggaren Johann Anton André. Ett mästerverks existens kan verkligen hänga på en mycket skör tråd.
Skrev han tjugosju pianokonserter förresten? Man kan ju förledas att tro det eftersom den sista konserten han skrev har förärats detta nummer. Men om man tittar efter noga, kan man ifrågasätta detta. Det var förvisso med pianokonserterna han utvecklade sin genialitet, och redan som elvaåring skrev han hemma i Salzburg 1767 de pianokonserter som vi gett nr 1–4. Men vid närmare granskning har man funnit att dessa består av sonatsatser som i själva verket är komponerade av idag tämligen bortglömda småmästare. Mozarts insats har varit att förse dessa fritt valda satser med en orkestersats. 1772 orkestrerade han på liknande sätt tre pianosonater av Bach-sonen Johann Christian, men dessa tre konserter har däremot inte räknats in bland de 27. Den första pianokonsert Mozart ensam är ansvarig för är nr 5 från 1773, och då hade han hunnit bli 18 år. Det ska i sammanhanget också nämnas att konserterna med nr 7 och 10 skrevs för två pianon.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 1 F-dur
Wilhelm Stenhammar (1871-1927)
Wilhelm Stenhammars första orkesterverk är en pianokonsert och en symfoni. Båda dessa verk blev under lång tid helt bortglömda. Den första pianokonserten skrev han i Berlin 1893, med stor framgång när han själv spelade piano, medan Richard Strauss dirigerade. Verket spelades ofta, även med andra pianister, men under andra världskriget 1945 brann noterna upp. Märkligt nog hittade en amerikansk musikforskare en kopia, och sedan 1990 har man åter kunnat spela konserten.
Först mellan 1902 – 03 började Stenhammar skriva ett stort orkesterverk. Det blev hans första symfoni som snabbt uruppfördes redan den 13 december 1903 med Tor Aulin i Stockholms Konsertförening i Musikaliska Akademien. Det var en symfoni med tre stiliga traditionella satser med mycket stor orkester och en speltid över 50 minuter som fick en ganska god framgång. Flera år senare gav den Stenhammar karaktären ”idyllisk Bruckner”.
Men tonsättaren var själv inte nöjd utan planerade genast att göra en revidering. Emellertid framfördes en konsert i Stockholms Konsertförening som dirigerades av Tor Mann på nyårsdagen 1904, alltså bara några dagar senare. Den här gången var det hans gode vän Sibelius som kom med en ny symfoni. Stenhammar fick därmed en så svår chock att han trodde att han aldrig mer skulle skriva en symfoni av denna kvalitet. Han led av en oerhörd självkritik och bestämde sig för att aldrig spela denna symfoni på nytt. Stenhammar skrev snart därpå ett ofta citerat brev till Sibelius:
”Du ska veta att du är i min tanke dagligen alltsedan jag hörde symfonin. Du härliga människa, det är ju hela stora fång av under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djup. Det som jag anade har besannats: du står i denna stund för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. [...] Jag har också skrivit en symfoni nu. Det kallas åtminstone för symfoni. Och enligt ett avtal, som du kanske glömt, skulle den tillägnas dig. Därav blir emellertid ingenting. Den är ganska god, men går på ytan. Jag längtar in i mig själv. Och du får vänta tills jag hunnit dit in. Den stora dag då detta skett präntar jag ditt namn med stora bokstäver på titelbladet. Det må vara en symfoni eller vad som helst annat.”
När Stenhammar med stor svårhet skrev en ny symfoni mellan åren 1911 – 15 nämnde han inte sin tidigare symfoni, den fick inte heller något opusnummer. Symfonin blev alltså mycket tyst. Så vad hände? Själv skrev Stenhammar i ett brev att ”För närvarande använder jag partituret till att sitta på, när jag övar Diabellivariationerna och Das Wohltemperierte Clavier. Och jag hoppas att de skall å gott därav.”
Tredje satsen återkom någon gång då kallad ”Nenia” med sin folkviseartiga musik. Den 11 januari 1931 dirigerades den en gång av Václav Talich i Konsertföreningen. Den 25 september 1949 spelades den in på en radiokonsert och med ”extremt raspiga lackskivor”.
1982 gav Göteborgssymfonikerna verkets första uppspelning på CD med Neeme Järvi, och därefter har det blivit ett ofta erkänt mästerverk.
Text: Stig Jacobsson
