Violinkonsert nr 5
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Förutom opera var det symfonier och konserter som var Mozarts favoritgenrer. Symfonier och pianokonserter skrev han med jämna mellanrum under hela sin karriär, men märkligt nog skrev Mozart bara fem violinkonserter, och de tillkom alla mellan april och december 1775. De är alltså ungdomsverk skrivna av en 19-åring. Han spelade själv violin, och hans pappa Leopold var sin tids främsta violinpedagog. Wolfgang skrev säkert dessa konserter för att själv framföra dem som solist. I de första konserterna är han starkt påverkad av italienska förebilder, men när han kommit till den femte konserten behärskade han formen så totalt att han genomsyrade den med sitt eget geniala tonspråk. Konserten är slutdaterad i Salzburg den 20 december.
A-durkonserten bjuder på förfinad och förandligad musik. Det låter nästan som en improvisation när violinisten gör entré i första satsen, men musiken får breda och väl utvecklade motiv och orkestersatsen är extremt klar och genomskinlig. Intressantast är slutrondot, där menuetten får plats i ett franskt rondo på ett originellt sätt och att det finns en episod med ungersk anda och en annan med turkisk. Den turkiska musiken var högsta mode i Wien vid denna tid.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 8 G-dur op 88
Antonín Dvořák (1841–1904)
Antonín Dvořák krönte sin karriär med att 1892 utses till Amerikas första professor i komposition. Man ville anställa den främste av tidens alla tonsättare, och Dvořák hade onekligen gjort en imponerande konstnärlig karriär: han föddes som son till en slaktare i en liten böhmisk by, och var tänkt att följa i faderns fotspår. Trots framgångarna behöll han en jordnära inställning till sitt liv och sin konst.
Under senare delen av 1880-talet arbetade han målmedvetet, och det resulterade i flera brett upplagda verk. Förutom en sjunde symfoni skrev han operor och oratorier. Efter några framgångar tillät han sig att slappna av i mer lyriskt intima verk. Då kom den andra serien av slaviska danser, pianokvintetten i A-dur och ett flertal sånger.
Strax innan avfärden till Amerika växte den åttonde symfonin fram under långa skogspromenader. Han kände sig tryggare i sin konst och med naturens hjälp blev hans musik ljusare. Han befann sig för tillfället i sin lantgård vid Vysoká, där han också ägnade sig åt trädgårdsodling.
Åttonde symfonin är resultatet av ett sökande efter lugn och harmoni. När stormen ibland ändå ryter för kontrastens skull, blåser den bara bort de torra löven och för med sig frisk luft. Det är en lyckligt leende musik, en enkel, folklig spelmansmusik som avviker från de strikt symfoniska traditionerna. Han hade föresatt sig att skapa en symfoni olik alla andra. Men den har ändå en klassiskt traditionell form med fyra satser i sonat- och rondoform.
Första satsen börjar med ett klangfullt cellotema som sedan återkommer två gånger under satsens lopp. Satsen följer noga sonatformen trots att känsloväxlingarna är stora. Den långsamma satsen är ett adagio i c-moll som är uppbyggt av ett pärlband vackra episoder. Så följer en både graciös och elastisk vals innan finalen börjar med en liten introduktion bestående av ett trumpetsolo. Även detta solo återkommer några gånger. En riktigt utåtriktad coda avslutar symfonin.
Den 2 februari 1890 uruppfördes denna G-dursymfoni med tonsättaren själv som dirigent för Nationalteaterns i Prag orkester, och han ledde strax därpå även framföranden i London och Frankfurt. Symfonin skulle snart gå segrande över världen, och den blev vid sidan av den i Amerika skrivna nionde symfonin (Från den nya världen) den mest älskade av hans symfonier.
Text: Stig Jakobsson
