Fyra norska danser
Edvard Grieg (1843-1907)
Edvard Grieg, Norges främsta företrädare för nationalromantiken, komponerade sånger, pianostycken och kammarmusik. Hans mest kända verk är orkestermusiken till den norska litteraturens huvudverk: Henrik Ibsens vers drama Peer Gynt. Bland styckena finns de högt älskade I bergakungens sal, Solveigs sång och Anitras dans. I Fyra norska danser hörs liknande av Griegs favoritvändningar i melodi och harmoni.
1800-talets stora intresse för folksagor och folksånger fick tonsättare att föra in innehållet i konstmusiken. Grieg var väl rotad i den norska folktraditionen och hans musik präglas av folkmusikens rytmer och av fjordarna, fjällen och de stora vidderna i den norska naturen. Förlagorna till Fyra norska danser hämtade Grieg från Ludvig Lindemans insamlingar av närmare 2000 melodier norsk folkmusik. För att tillfredsställa samtidens önskan om att spela piano i hemmen komponerade Grieg de fyra danserna för fyrhändigt piano 1880. De orkestrerades 1888 av den tjeckiske kapellmästaren och violinisten Hans Sitt.
Den första dansen är en bearbetning av visan Sinklarsmarschen från Vågå. Den berättar om den skotske härföraren Sinclair och hans män som var legosoldater som slogs för svenske Karl IX mot Danmark-Norge. Skottarna besegrades av norska bönder i Gudbrandsdalen 1612.
De följande danserna är hallingar. En halling är en traditionell atletisk solodans med sparkar och djupa knäböjningar som vanligen utfördes av unga män vid festligheter, ibland som en tävling mellan flera män. Den välkända andra dansen börjar med ett blygsamt, nästan illmarigt tema som bryts av med en kort rasande halling innan temat återkommer. Den tredje dansen liknar den första med sina marschliknande toner och innehåller både vemodiga stråkar och humoristiska utbrott från blåsarna. Den sista dansen inleds olycksbådande men förvandlas till en livlig bonddans med en energisk final. Fyra norska danser är ett levande porträtt av de norska folkdanstraditionerna.
Text: Catarina Ek
Pianokonsert nr 1
Franz Liszt (1811-1886)
Franz Liszt, ungersk-österrikisk kompositör, dirigent och pianovirtuos som skrev hundratals kompositioner. Bland dessa finns 12 symfoniska dikter, kammarmusik, orkesterverk och körverk. Därtill en omfattande lista nyskapande och tekniskt krävande pianoverk.
Franz Liszt var sin tids största pianovirtuos och blev tidigt berömd i musikvärlden. Han höll de första publika pianoaftnarna och förändrade instrumentets status. Han var en kompositör med enorm originalitet och 1800-talets främsta pianopedagog. Liszt var också musikfilosof och tillsammans med Richard Wagner portalfigur för den nytyska skolan, sin tids modernister.
Under tiden som hovkapellmästare i Weimar 1848-1859 uruppförde han verk av vännen Wagner. Under samma tid komponerade han som mest. Han tog tag i arbetet med sin första pianokonsert som han påbörjat redan 1830. 1849 var en version för två pianon färdig. Efter justeringar 1853 lät han sin assistent Joachim Raff orkestrera. Pianokonserten uruppfördes i Weimar 17 februari 1855 under ledning av Hector Berlioz och med kompositören själv vid flygeln.
Pianokonsert nr 1 har beskrivits som ett banbrytande verk i pianolitteraturens historia. Liszt övergav den klassiska pianokonsertens struktur med tre satser. Istället förenade han en följd av snabba och långsamma avsnitt till en sammanhängande helhet. Inledningen börjar med dramatiska stråkar som plötsligt blir avbrutna av ett bryskt piano. För att håna sina kritiker sägs Liszt skrivit in ”Das versteht ihr alle nicht!” (Detta förstår ni inte!) i noterna och till de följande ackorden ”Ha ha!”. Stämningen lugnar sig, stråktemat mjuknar, väcker värme hos pianot som går in i ett ömsint samspel med en klarinett. I andra avsnittet hörs pianot rapsodiskt reflektera med tillfälliga avbrott från orkestern. Höga snabba pianotoner - med inslag av en triangel - ger tredje avsnittet en gnistrande elegans. I finalen återkommer stråktemat och konserten avslutas i en bländande virtuos final.
Text: Catarina Ek
Symfoni nr 2 D-dur
Johannes Brahms (1833–1897)
Johannes Brahms närmade sig symfonikonsten med stor vånda. Han upplevde arvet från Beethoven som både tungt och hämmande. Hur skulle han våga skriva en symfoni efter detta geni?
Det dröjde därför tills han var några och fyrtio år innan han presenterade sin första symfoni, och eftersom denna (oväntat för honom) blev en stor framgång, sporrades han av det entusiastiska mottagandet att i ett enda inspirerat svep under några intensiva sommar- och höstmånader 1877 skriva sin andra symfoni.
Som vanligt hade han dragit sig undan jäktet i Wien för att under sommaren finna lugn och ro vid den idylliska Wörther See. Där växte symfonin fram i en trivsam miljö ”där melodierna kommer flygande mot en så ymnigt att man måste se upp för att inte trampa på dem”. Den första symfonins ambitiösa allvar byttes här ut mot ljus och värme. Han visste nu att han behärskade formen perfekt och att han kunde ta det betydligt lugnare och mer avspänt.
Till vännen och eleven, den av många så fruktade kritikern Eduard Hanslick, skrev han att ”under vintern kommer en symfoni som klingar så älskvärt och muntert att du kommer att tro att jag skrivit den speciellt för dig – eller snarare för din unga hustru”.
Skälet till att man ibland kallat Brahms andra symfoni för hans ”pastoralsymfoni” hittar man redan i första satsens soldränkta värme och lyckostämning. Här finns en lantligt leende herdeidyll.
Andra satsen har blivit allvarligare. Att violoncellernas något klagande tema har gett musiken en mer lidelsefull karaktär innebär bara en kontrast som lyfter fram den intimt gemytliga rikedomen i den nästan menuettliknande tredje satsen, med dess härliga, mycket snabba mellandel.
Finalen börjar som vore den skriven av Haydn, men utvecklas till en lantlig idyll som befinner sig ljusår från den första symfonins monumentala heroism.
Brahms andra symfoni uruppfördes av Wienfilharmonin under ledning av Hans Richter den 30 december 1877, och framgångarna upprepades när tonsättaren själv en knapp månad senare dirigerade den med Gewandhausorkestern i Leipzig. Den rangställning som symfonin genast intog, har den sedan behållit genom åren.
Text: Stig Jacobsson
