Myroslav Skoryk (1938–2020) var Ukrainas kanske mest älskade och folkkära kompositör. Hans Melody har blivit ett av de mest ikoniska verken i ukrainsk musik och fortsätter att beröra publikens hjärtan världen över. Men Skoryks konstnärskap sträcker sig långt bortom detta enskilda stycke – hans musikaliska universum är rikt, mångfacetterat och ständigt utforskande. Som en eklektisk kompositör rörde sig Skoryk obehindrat mellan olika genrer och stilar, från symfonisk och kammarmusik till jazz och filmmusik. Han hämtade ofta inspiration från den ukrainska folkmusiken, men snarare än att citera den rakt av, strävade han efter att fånga dess innersta väsen och omvandla den till något nytt och personligt.
Valentyn Silvestrovs (född 1937) musik kännetecknas av en avskalad skönhet som inbjuder till eftertanke. Genom transparens och minimalism skapar han klangvärldar där varje ton bär på en djupare mening. Istället för att använda komplexa tekniker strävar han efter att rena musiken från det överflödiga och blottlägga dess innersta väsen – livserfarenhet, minnen och de frågor på vilka han funnit sina egna svar. Silvestrov beskriver själv sin musik som metamusik – något som sträcker sig bortom det hörbara, en reflektion över det som redan klingat ut. Hans verk är både transcendentala och kristallklara, en viskning snarare än ett rop, där tystnaden blir lika betydelsefull som tonerna.
Yevhen Stankovych (född 1942) är en av de främsta arvtagarna till den ukrainska symfoniska traditionen, grundad av Borys Lyatoshynsky. Hans musik kännetecknas av en sofistikerad polyfonisk orkestrering, en subtil känsla för klangfärger och en djupt expressiv dramatik, där varje verk blir en existentiell berättelse fylld av känslomässig laddning och filosofisk reflektion. Stankovych är en musikalisk konstnär, vars verk förenar den intuitiva visdomen , den andliga närvaron och den kompromisslösa styrkan. Likt Lyatoshynsky ligger hans styrka i de stora musikaliska formerna – symfonier och operor – där han skapar verk som ger utrymme för kraftfullt uttryck och dramatisk intensitet.
Borys Lyatoshynsky (1895–1968) skrev “som kompositör är jag död och jag vet ej när jag kommer att återuppstå” i ett brev till en vän sedan de sovjetiska myndigheterna förbjudit framförandet av hans musik. Han anklagades för ”formalism” och ”dysterhet” främmande för den ”sanna sovjetiska verkligheten”. Borys Lyatoshynsky, född i Zjytomyr, studerade för Reinhold Glière i Kiev, men hans kraftfulla tonspråk har framför allt influerats av Wagner och Mahler. Lyatoshynskys tredje symfoni – ett rekviem – är filosofisk, dissonant och mättad med förkrossande tragik. Symfonin, som förbjöds i det Sovjet-ockuperade Ukraina, betraktas idag som ett genialt verk, ofta jämfört med Mahlers stora symfonier. Lyatoshynskys Sonat för violin och piano op. 19 är den mest karakteristiska gestaltningen av existentialismen i kompositörens verk och inte bara en vändpunkt i kompositörens eget konstnärskap, utan också den viktigaste länken i utvecklingen av den ”ukrainska sonaten”-genren.
