Chorali
Aulis Sallinen (1935)
Aulis Sallinen, främst känd som opera- och symfonikompositör, har bidragit med en handfull verk till den symfoniska blåsrepertoaren. Chorali skrevs 1970 efter en beställning från Helsingforsfestivalen, och framfördes för första gången i mars 1971. Verket är dedikerat till minnet av kompositörens föräldrar och präglas av en mörkare, mer melankolisk ton. Det är skrivet för trettiotvå blåsare, slagverk, harpa och celesta, och dess vackra, något spöklika och melankoliska tendenser ger upphov till jämförelser med hans första symfoni. Detta är ett drama för symfoniorkester utan stråkar där hela dramat bärs av blåsarna med hjälp av lite slagverk.
Aria della Battaglia
Andrea Gabrieli ( 1533–1586)
Aria della battaglia av Gabrieli är originalmusik för blåsare, publicerat i Venedig 1597, och är för stor instrumentalensemble av blåsinstrument. Ursprungligen skrevs det för två separata instrumentgrupper, men den nuvarande utgåvan instrumenterades för den moderna orkesterns blåssektion under senare delen av 1900-talet. Aria della battaglia hör till den tradition under 1600-talet av programmusik som skildrar strid eller krigföring. Populariteten för denna genre försvann inte med renässansens slut -det finns exempel även i början av1800-talet, exempelvis Beethovens Wellingtons seger, den så kallade "Stridssymfonin".
Apothéose aus Grande Symphonie funèbre et triomphale
Hector Berlioz (1803–1869)
Konsertens avslutande verk, Grande Symphonie funèbre et triomphale, var en beställning av den franska regeringen för att fira tioårsjubileet av julirevolutionen 1830. Berlioz hade inte så mycket sympati för regimen, men han accepterade möjligheten att skriva verket som gav honom en betalning på 10 000 franc. Symfonin skrevs ursprungligen för en blåsorkester med 200 musiker, som skulle ackompanjera processionen där kistorna med dem som stupat i revolutionen 1830 flyttades för att begravas på nytt. Platsen blev under den minneskolonn som hade rests på Place de la Bastille i Paris. Den första satsen spelades gående under cirka fem kilometer, som en slags sorgmarsch. Dock var det svårt att hålla ihop musiken, och Berlioz själv försökte rädda upp situationen genom att dirigera med en sabel samtidigt som processionen rörde sig framåt. Trots det mindre lyckade uruppförandet var detta ett av kompositörens mest populära verk under hans livstid - betydligt mer uppskattat än exempelvis hans Symphonie fantastique.
Text: Mats Gripenblad
