- Vi har öppet för publik! 300 personer i salongen, trygga avstånd och öppet köp på biljetterna.
- Om du vill gå på introduktionen kl 14.30 ber vi dig att sätta dig på den plats som anges på din biljett och stanna kvar där till konsertstarten.
- Tack för att du hjälper oss att skapa säkra konsertbesök!
Ola Rudner är en svensk dirigent som började sin karriär som en mycket lovordad violinist. Han vann priser i Paganinitävlingen och var assistent till den legendariske Sandor Vègh. Han var vidare konsertmästare i Camerata Salzburg, Folkoperan i Wien och Wiens symfoniorkester. 1995 grundade han Philharmonia Wien. 2001–03 var han chefdirigent för Tasmanian Symphony Orchestra, 2003–06 för Haydn Orchestra i Bolzano, och 2008–16 var han chefdirigent för Württembergische Philharmonie i Reutlingen.
Sedan 1997 har Ola Rudner dirigerat alla australiska orkestrar, och i Skandinavien har han framträtt med de flesta. Han har framträtt i Japan, Polen, Jugoslavien, Italien, Österrike och Turkiet. Han har dirigerat BBC Symphony Orchestra och orkestrar i Frankfurt, Oslo, Turin, Slovenien, Luxembourg, Hong Kong, Venedig, Rom, Warszawa och London – för att nu nämna några av de främsta. Han är också en betydande operadirigent med stor och varierad repertoar. Från 2010 turnerar han regelbundet i Japan, dit han återinbjudits 2012, 2014 och 2017,
Man kan lyssna till hans tolkningar på cd från något halvdussin olika skivbolag.
Ola Rudner har för sitt utmärkta musikaliska arbete tilldelats den österrikiska Centenary Medal.
Trio con Brio Copenhagen började spela tillsammans 1999, och har blivit en högt uppskattad ensemble även internationellt sett, vilket en recension från The Washington Post bevisar: ”Trio con Brio håller högsta klass på dagens musikscen”, och facktidskriften The Gramophon skrev att trion gav ”En av de bästa kammarmusikkonserterna som jag har upplevt.”
Trion bildades av två koreanska systrar (Soo-Jin Hong och Soo-Kyung Hong) och den danske pianisten Jens Elvekjær i Wien, och redan 2002 vann de första pris i Danmarks Radios Kammarmusiktävling, och första pris vid tyska ARD-tävlingen i München. Därefter har det blivit flera priser och utmärkelser som i sin tur resulterat i konserter i USA, Carnegie Hall, Concertgebouw Amsterdam, Wigmore Hall i London, Pierre Boulez-Saal i Berlin med flera. 2018 spelade man in alla Beethovens pianotrior på CD, och de tre albumen har alla fått lysande recensioner internationellt.
Flera ledande kompositörer har skrivit musik direkt med tanke på ensemblen, däribland Per Nørgård, Bent Sørensen och Sven-David Sandström.
Helena Munktell (1852–1919)
Bränningar op 19
Helena Munktell var yngst av nio syskon på Grycksbo herrgård, och fadern var ägare till Grycksbo pappersbruk, men också en skicklig amatörmusiker som i Tyskland träffat såväl Mendelssohn som Spohr och Cherubini. På hemmaplan umgicks han med Geijer och Berwald. Dessvärre dog han när Helena bara var åtta år gammal, så något större inflytande på hennes uppväxt och utbildning kan han inte ha haft.
Helena studerade musik för tidens ledande svenska musikpersonligheter, bland dem Norman, Lindegren och Dente, och därefter fortsatte hon i Wien och Paris. Särskilt i den franska huvudstaden fann hon meningsfränder i Benjamin Godard och Vincent d’Indy, personer som gjorde mycket för att få hennes musik framförd. Deras inflytande innebar också att det letade sig in en hel del franska vändningar i hennes egen tonkonst.
Den symfoniska dikten Bränningar inspirerades av en vistelse på Rivieran i början av 1890-talet, och när den framfördes i Monte Carlo 1898 och 1902 kallades den Sur le brisands. Verket bygger på två korta motiv, ett kromatiskt som snabbt faller, och ett mer svärmiskt och mollbetonat. Det motiviska materialet är alltså tämligen begränsat, men Munktell hade en märklig förmåga att utnyttja det till ett dramatiskt skeende där karaktär och färg ständigt växlar. Instrumenteringen är också fantasifullt utförd. Genom att spela detta verk hyllade Musikaliska akademien minnet av sin medlem vid högtidsdagen 1919
Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Konsert för piano, violin och violoncell C-dur op 56
Allegro
Largo –
Rondo alla Polacca
Beethoven skrev fem pianokonserter och en violinkonsert, som även den arrangerades för piano. Dessutom skrev han några kortare konsertanta verk för såväl piano som violin. I de flesta fallen tänkte han sig säkerligen själv som solist på piano, så även i den ovanliga konserten för violin, cello, piano och orkester. Denna Trippelkonsert är det enda verk att detta slag som skrevs vid denna tid.
Men vilka han tänkt sig som violin- respektive cellosolist är obekant. Tanken att skriva ett verk för denna typ av ensemble hade föresvävat honom under lång tid. Hans opus 1 består som bekant av tre pianotrior, så steget var inte så långt att lägga till en orkester. I själva verket påbörjade han en sådan konsert redan 1802, då i D-dur, men det projektet övergavs. När han två år senare tog upp tanken igen, blev det ett helt nytt verk, denna gång i C-dur. Verket tillkom på kort tid under en paus i arbetet med operan Fidelio.
En konsert för pianotrio kan bli lite problematisk, inte minst för att violinen och pianot lätt kan komma att dominera klangligt. Därför har Beethoven gett cellon extra uppgifter i form av inleda varje sats och presentera huvudtemat. Man kan också konstatera att det inte finns någon kadens i första satsen. Andra satsen är ett helt kort Largo där de tre solisterna helt dominerar, och som går direkt över i finalen, som har betecknats som ett polskt rondo, en avkopplad, charmig och underhållande musik. Konserten är i sin helhet ett tämligen intimt och privat verk med kammarmusikaliska undertoner. Den genomspelades första gången i vännen furst Lobkowitz palats i Wien, och när den trycktes 1807 hade den dedicerats till honom.
Antonín Dvořák (1841–1904)
Symfoni nr 7 d-moll op 70
Allegro maestoso
Poco adagio
Scherzo: Vivace
Finale: Allegro
Antonín Dvořák var son till slaktaren i en liten böhmisk by, och visst är det imponerande att han krönte sin karriär med att bli den förste kompositionsprofessor som anställdes vid det då nyöppnade konservatoriet i New York på 1890-talet. Man ville engagera den främste av tidens alla tonsättare, så det var onekligen ett stort kliv han tagit, även om vägen dit gick via en musikertjänst i orkestern vid Nationalteatern i Prag, som då dirigerades av Smetana. Redan under dessa år gjorde han sig känd som framstående tonsättare, och när han med hjälp av självaste Brahms erhöll såväl ett förnämligt årligt stipendium som hedrande förlagskontakter, kunde han komponera på heltid.
Omkring 1880 började hans musik spridas över Europa, och speciellt i England fick hans omfattande oratorier stor framgång. Alltsedan Händels dagar älskade engelsmännen stora verk för solister, kör och orkester. I juni 1884 utsåg London Philharmonic Society Dvořák som sin hedersmedlem, samtidigt som man bad honom skriva en ny symfoni. Det hade gått fyra år sedan han skrev sin sjätte symfoni, och under tiden hade tankar på en ny symfoni legat och grott. Beställningen kom alltså lägligt, och verket var redan så förberett att han bara behövde arbeta mellan 13 december 1884 och 17 mars 1885, och sedan följde uruppförandet med just London Philharmonic Society den 22 april med tonsättaren själv som dirigent.
Strax innan han började arbeta hade gode vännen Brahms tredje symfoni gjort starkt intryck på honom, och hans målsättning var att skriva ett verk med samma konstnärliga resning. Han skapade ett verk med nobla proportioner, med en ärlighet och inspiration som överträffade alla hans tidigare symfonier trots att orkestreringen ibland kan kännas både enkel och kärv, åtminstone i första satsen. Andra satsen blir varmare och den tredje nyttjar bara en klassisk orkesternumerär. Först i finalen blir klangen mer vågad och blommande.
Förväntningarna i London var synnerligen högt uppskruvade, och mottagandet blev succéartat. Det dröjde sedan inte länge förrän symfonin också spelade i Wien och Berlin under ledning av tidens främsta dirigenter; Richter, Bülow och Nikisch.
Stig Jacobsson
