Robert Schumann: Pianokonsert a-moll, opus 54
Livet igenom upplevde Robert Schumann att han inom sig hade två kontrasterande personligheter: Den handlingskraftiga, framåtblickande Florestan och den drömmande, inåtvända Eusebius. I pianokonserten möts båda två redan i starten, när den inledande passionerade ackordkaskaden omedelbart följs av det poetiska huvudtemat, först i oboen och sedan i pianot. Konsertens tre satser utvecklas därefter till en formidabel musikalisk uppgörelse mellan de båda temperamenten, som i finalens sammansmälter till en sublim kombination av det energiska och det lyriska.
Schumanns mål var dock inte att gestalta sin egen inre konflikt – han ville skapa en helt ny typ av pianokonsert. Vid den här tiden, på 1840-talet, var det normala att pianostämman dominerades av rikt ornamenterat virtuoseri med orkestern som ackompanjerande bakgrund (Chopins pianokonserter är ett lysande exempel på denna stil). Schumanns vision var en konsertform där orkestern tog en mer aktiv roll och där samspelet mellan piano och orkester drev stycket framåt. Man kan inte säga annat än att han lyckades.
Uruppförandet ägde rum 1845 med Roberts fru Clara vid flygeln. Clara, som själv var både tonsättare och pianist, var en betydande medskapande kraft, och konserten har faktiskt vissa yttre likheter med hennes egen pianokonsert, komponerad tio år tidigare. Premiären blev hur som helst en succé och just det innovativa växelspelet mellan solist och orkester lovordades av tidningarnas recensenter.
Anton Bruckner: Symfoni nr 9, d-moll
När den åldrande Bruckner arbetade med sin nionde symfoni anade han att slutet var nära. Till sin läkare sade han: ”Du förstår, jag har ju redan tillägnat två jordiska majestät symfonier: Den stackars kung Ludwig som konstens kungliga beskyddare, och vår lysande käre kejsare, det högsta jordiska majestät som jag erkänner. Och nu ägnar jag mitt sista verk åt alla majestäters majestät, den älskade Gud, och hoppas att han ska ge mig tid att fullborda detsamma.” Sjuan hade tillägnats kung Ludwig II av Bayern och åttan Österrikes kejsare Franz Joseph I. Bruckners böner hörsammades inte – när han lämnade jordelivet 1896 hade han endast hunnit fullborda tre av fyra satser. Många försök har gjorts att med utgångspunkt i efterlämnade skisser fullborda den fjärde satsen, men dessa har förblivit udda kuriositeter. Det som Bruckner hann komponera framstår ändå som ett fullbordat mästerverk – vad finns egentligen mer att säga efter tredje satsens rofyllda avslut?
Innan vi når så långt har musiken tagit oss från förtvivlan och kamp till försoning och hopp i flera steg. Den ödesmättade inledningen till första satsen (Feierlich, Misterioso) växer till en dramatisk urladdning och övergår så småningom till ett lyriskt sjungande avsnitt. De olika motiven ställs mot varandra i en intensiv genomföring innan det lyriska temat återkommer. Satsen avslutas med något som för tankarna till en högtidlig procession. Andra satsen (Scherzo) är suggestiv, energisk och rytmisk. Strukturen är tredelad med en mellandel av livfull, nästan improviserad karaktär. I den avslutande satsen (Adagio) som tog Bruckner två år att skriva, öppnar sig evighetsperspektiven. Det gäller såväl de melodiska linjernas längd – här får allt ta den tid som behövs – som musikens karaktär av ett slags avsked.
