Tid för att resa och uppleva musik

Det är inte längre så vanligt att ha varit anställd i över 40 år på en och samma arbetsplats. Att få en fast anställning som musiker var lika tufft i början av 1980-talet som det är nu. 

– Jag har ju inte jobbat med samma människor under den här tiden och en fast tjänst är ju samtidigt en trygghet. För det är för osäkert att frilansa om man har en familj. 

Det krävs mycket övning och disciplin för att kunna hålla den nivå som krävs för att spela i en symfoniorkester. Lasse övar varje dag för att inte bli stel i fingrarna. 

– Det är färskvara och det går inte att slarva. Det ska bli skönt att slippa den pressen. 

Paganini inspirerade till att bli musiker 

Allt började i Finspång där Lasse växte upp. Han har en nio år äldre bror som redan spelade fiol, precis som Lasses morfar. Han fick vara med när morfar spelade med sina kompisar, och brodern utbildade sig till musiklärare. Lasse säger att det nästan inte fanns något annat alternativ än att välja fiol. Det som avgjorde att han ville bli musiker var en konsert i Hörsalen i Norrköping när han var i tioårsåldern med violinisten Ivry Gitlis.

 – Han spelade en av Paganinis konserter. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Wow! Kan det låta så där? säger Lasse när han berättar om minnet. 

Lasse har jobbat med andra orkestrar som exempelvis Örebro kammarorkester, som nu heter Svenska kammarorkestern, under sitt yrkesliv. Men han har alltid kommit tillbaka till Norrköpings Symfoniorkester. Han berättar om tiden när Franz Welser-Möst var chefdirigent (1986 – 1991) och orkestern åkte för att spela på Brucknerfestivalen. 

– Det blev succé. Framgångarna gjorde stort intryck på politikerna och bidrog till att orkestern kunde växa. 

Fiol är ett fantastiskt instrument 

Nu blir det Bruckners åttonde symfoni som blir det sista verket för Lasse att spela med orkestern. Men att sluta helt med musik kommer han inte att göra. Det irländska Norrköpingsbandet Rubliners, som Lasse kom med i 1993, har fortfarande spelningar. Han trivs med att improvisera, och att spela jazz i olika konstellationer har också varit en stor del av Lasses musikaliska liv.

– Att spela i en symfoniorkester är ett sätt att uttrycka sig. Olika musiktyper ger olika sinnesstämningar och fiolen är ett fantastiskt instrument på så sätt. 

Nu är han nyfiken på den portugisiska folkmusikstilen fado. 

-Det mesta har man hört och spelat så det är kul att hitta något som man inte har gjort. Nu lyssnar jag på fado, och speciellt den portugisiska gitarren som är som en blandning mellan 
gitarr och mandolin. Jag ska definitivt åka till Portugal och höra det live på en fadoklubb. 

Barn och barnbarn väntar på besök

Portugal och andra resmål får vänta ett tag. Närmast på tur står en resa till Phoenix i USA där sonen Wiktor bor. Sedan blir det en långresa till andra sidan jordklotet till de två barnbarnen och dottern Linnea som slagit sig ner i Australien. 

Lasse Andersson ser fram emot att styra sin tid själv, men det finns stunder han kommer att längta till. 
– Det jag kommer att sakna är klangen från orkestern och den gemensamma prestationen, säger han. 

Text: Maria Turdén