Anton Bruckner: Symfoni nr 8, c-moll (version 1890) Nowak
Några minuter innan slutet i åttonde symfonin händer något som är svårt att beskriva med ord – det måste upplevas! Musiken stannar upp och symfonins alla teman knyts därefter ihop steg för steg. Det här är något mer än bara mästerlig kompositionsteknik. Det är ett upphävande av tid och rum, ett tillåtande och accepterande av att tvivel, smärta och ångest kan existera samtidigt med hopp, försoning och lycka. Detta måste ha gripit publiken redan vid uruppförandet. Celebriteter som Johannes Brahms och Johann Strauss var där, och en stor hejaklack av Bruckners beundrare hade infunnit sig. Trots en del kritiska recensioner och något enstaka burop var succén ett faktum. Vägen dit hade dock varit både lång och plågsam.
Bruckner började arbetet med åttan sommaren 1884, omedelbart efter att han fått uppleva sitt livs första riktiga framgång med sjuan. Tre år senare var symfonin klar och Bruckner skickade den till sin vän, dirigenten Hermann Levi, som dock reagerade negativt. Bruckner kastades in i tvivel och depression och började arbeta om symfonin från grunden. 1890 var en ny version klar och efter många turer med nej från olika dirigenter och orkestrar fick den till slut sin premiär i december 1892 med Wiener Philharmoniker under ledning av Hans Richter.
Första satsen börjar med ett kort motiv som skapar osäkerhet. Är det dur eller moll? Vad är hemma och vad är borta? Motivet, en fallande skala, växer i styrka innan det lämnar plats åt satsens andra tema som är en varm, uppåtsträvande melodi. Hela satsen är som en kamp mellan dessa båda teman, det fallande osäkra och det stigande, hoppfulla. En kamp vars utgång förblir ett frågetecken när musiken i slutet av satsen dör ut som en viskning.
I andra satsen möter vi ett energiskt tema som ger liv och energi. Även här finns ett spel mellan uppåt- och nedåtgående melodilinjer, men på ett lekfullt och uppsluppet sätt. Mellandelen har en innerlig och lyrisk atmosfär som understryks av harporna.
Tredje satsen, Adagio, betraktas av många som Bruckners mest fulländade långsamma sats. En långspunnen melodi ackompanjerad av en säreget böljande rytm ger musiken en närmast sensuell karaktär. Wagnertuborna bidrar med en högtidlig atmosfär. De olika temana återkommer genom en rad episoder och når till slut en storslagen höjdpunkt med cymbal och triangel, varefter lugnet åter infinner sig.
I den stora finalen möts teman från alla de tidigare satserna, vilka varieras och konfronteras samtidigt som allt bildar en organisk helhet. En kraftfull koral inleder och följs av ett lyriskt andratema och ett marschliknande tredje tema. Dessa får sedan en dramatisk resa innan vi når fram till stället som nämndes inledningsvis: Allt stannar upp och vi hör ett citat från symfonins första takter. Efter en trevande passage når vi till slut den punkt från vilken ingen återvändo finns och symfonin stormar mot sitt jublande slut.
Text: Henrik Marmén, konstnärlig chef
Samtal om Bruckner
Anton Bruckner är inte bara en av säsongens stora kompositörer, han är även en favorit hos både chefdirigent Karl-Heinz Steffens och Henrik Marmén, konstnärlig ledare men även hos stora delar av orkestern.
Steffens berättar om sin uppväxt under knappa förhållanden i tyska Trier och hur han i tonåren, tidigt 70-tal, lånade sin fars gamla bandspelare. Han började spela in radioprogram på denna bandspelare och det första klassiska stycke han spelade in, var Bruckners sjätte symfoni.
– Jag lärde mig stycket utantill, utan några noter. Man kan säga att jag växte upp med Bruckner och alla dessa symfonier. Mina föräldrar kunde inget om musik. Men musiken talade till mig, redan när jag var 13, 14 år.
– I år är det 200 år sen Bruckner föddes, så det blir en naturlig fortsättning att SON lyfter fram några av Bruckners symfonier tillsammans med dig, fortsätter Henrik.
– Ja, det är inte bara en utmaning, utan också väldigt kul att få spela Bruckner. Alla dessa ljud som han skapat för en symfoniorkester, det är som en gigantisk orgel.
Att bygga en katedral
Bruckner är något av en lokal tradition i Norrköping. Symfoniorkesterns två tidigare chefdirigenter Franz Welser-Möst (1986–1991) och Herbert Blomstedt (1955–1962) var också stora Bruckner-fans.
– Jag har berömda föregångare, nickar Steffens. Att spela en Bruckner-symfoni är som att bygga en katedral. Det är en andlig upplevelse, både för musikerna och publiken. Det är inte bara musik, det förflyttar en till en högre värld, bortom vår existens. För Bruckner själv var detta Gud – det högsta av allt.
– Det är en kombination av hans fantastiska vision och väldigt enkla melodier, som han använder för att bygga denna enorma katedral av musik, fyller Henrik i.
– Ja, det är ett arv ifrån hans uppväxt, i en fattig by i Österrike. Han var son till en lärare, som både fick spela orgeln i kyrkan och fiolen på dansgolvet. Bruckner var själv lärare i många år. Först i 40-årsåldern slog han igenom som kompositör.
– Vissa menar att han försökte skriva den perfekta symfonin nio gånger, men jag tycker att de är väldigt olika, säger Henrik.
– Ja, det återkommande temat är att alla symfonier har en unik ljudbild. Det räcker med att höra de fem första takterna, så vet man att det är Bruckner. Jag brukar jämföra honom med de franska impressionisterna, som Monet. Han målade Katedralen i Rouen 25 gånger, i olika ljus. Det är samma katedral, men tavlorna är helt olika. Monet var själv förundrad över att färgerna ändrades så mycket. Och det är likadant med Bruckner. Så man kan både säga att det är samma symfoni nio gånger och att det är nio olika symfonier, fortsätter Karl-Heinz.
Vad kan ni säga om den åttonde symfonin, som spelas under hösten?
– Det är ett mästerverk! Det var den första symfonin som jag dirigerade. Att spela den är som en vandring i alperna. Efter en och en halv timme är man helt utmattad, men samtidigt också så himla nöjd. En känsla av att ”ja, vi klarade det”!
Trots att ingen förstod Bruckners musik när han levde, höll han fast vid sin konstnärliga övertygelse. Som för alla konstnärer fanns det bara en väg att gå, och det var hans väg. Hans femte symfoni till exempel uppfördes aldrig under hans livstid. Nu spelas Bruckners symfonier på alla stora konserthus, över hela världen.
Text: Åsa Böhme
