VÄSKFÖRBUD? Detta gäller hos Norrköpings Symfoniorkester. Läs mer

Hoppa till innehåll

Festlig final med dubbelt Beethoven

Steffens och Pöntinen avslutar säsongen

Konsertens datum har passerat

Denna sida är en del av vårt arkiv.

HÄR ÄR LÄNK TILL KONSERTEN  PÅ VIMEO >>

Konserten direktsändes den 3 juni

Om programmet

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Pianokonsert nr 4 G-dur
Allegro moderato
Andante con moto
Rondo (vivace)

Ludwig van Beethoven
Symfoni nr 1 C-dur op 21
Adagio molto - Allegro con brio
Andante cantabile con moto
Menuetto: Allegro molto e vivace
Finale: Adagio. Allegro molto e vivace

Även om detta är Beethovens första symfoni, skriven 1799-1800, så är det förvisso inget trevande försök av någon nybörjare som känner sig för. Nejdå, Beethoven var redan känd som en av tidens främsta pianister och improvisatörer och hans kompositioner, däribland två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter, hade uppmärksammats ordentligt.

Men å andra sidan ägnade han inte sin första symfoni de mest avan­cerade idéerna. Han gissade att orkestern han skulle få till förfogande bestod av ett för tillfället hopskrapat kollektiv, som inte skulle få tid att öva in några alltför nymodiga tankar. Hans farhågor besannades helt och fullt.

Urpremiären leddes av den böhmiske tonsättarkollegan Vranicky och framförandet har gått till historien som exempel på en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att uppdraget under en tid kastats fram och tillbaka mellan flera musikpersonligheter i Wien. Kritiken tyckte att symfonin trots allt bjöd på många nyheter och en hel värld av idéer. ”Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester.”

Såhär tvåhundra år senare tycker vi att symfonin är både klar och konventionell, och uppenbarligen formad efter Mozarts och Haydns ideal – men här finns onekligen också en egen personlighet. Den framåtdrivande andan är inte lånad, den är omisskännligen Beethovens egen.

Öppningsadagiots tveksamhet över rätt tonartstillhörighet chockerade samtida kritiker – men sedan kommer den vanliga sonatformen, liksom i den andra och fjärde satsen. Menuetten är redan på väg att bli något annat; ett typiskt Beethoven-scherzo.

Stig Jacobsson