Joseph Haydn: Symfoni nr 6 i D dur
Joseph Haydn (1732-1809) var knappt 30 år när han fick anställning som andre kapellmästare vid hovet hos den extremt förmögne prins Esterhazy i Eisenstadt. Haydn kom att stanna i familjen Esterhazys tjänst under 30 år, från 1766 som förste kapellmästare. Under åren skrev han 70 av sina 106 symfonier och utvecklade under tiden symfoniformen.
Första maj 1761 skrev Haydn på kontraktet och strax därpå gav prinsen honom uppdraget att skriva en komposition på temat ”dagens tre tidpunkter”. För att tillfredsställa sin nya arbetsgivare bestämde han sig för att inspireras av barockens concerto grosso. Konsertformen var vid den här tiden omåttligt populär vid de europeiska hoven och prinsen beundrade den högt.
Concerto grosso kännetecknas av att olika instrument spelar solopartier tillsammans med orkestern. Haydn kom därmed också att behaga medlemmarna i hovets utmärkta orkester; alla fick visa sina talanger. Den förmögne prinsen blev underhållen och musikerna fick extra dricks för sin virtuositet - allt enligt rådande kutym.
Istället för en skrev Haydn förstås tre symfonier. Samtliga är abstrakta verk, men den första Esterhazy-symfonin, Haydns Symfoni nr 6, fick omedelbart smeknamnet Morgonen. Följaktligen fick nr 7 och nr 8 namnen Middag och Kväll. Alla uruppfördes under en och samma kväll i Esterhazys palats i Wien.
Strukturen i Symfoni nr 6 är full av överraskningar och kännetecknas av stor virtuositet. Första satsen introduceras av oackompanjerade förstavioliner med ett kort Adagio crescendo (stigande förstås) - en ofrånkomlig skildring av den uppåtgående lysande himlakroppen. Det som gör verket särskilt speciellt är att inte bara flöjt, oboe och violiner har solopartier utan här finns även en duett för kontrabas- och fagottsolister i tredje satsen. Vidare hörs i finalen en hektisk cello men också skällande horn och ett virtuost skrivet violinsolo – som hos Esterhazy förmodligen spelades av den dirigerande Joseph Haydn själv.
Text: Catarina Ek
IGOR STRAVINSKY (1882–1971) Eldfågeln, svit 1919
Stravinsky var elev till Rimskij-Korsakov och skrev färggrant orkestrerad musik som det sprakade om, däribland pyrotekniska underverk som Fyrverkeri. Detta verk hörde Sergej Djagilev på en konsert i St Petersburg 1909.
Det är därför inte underligt att Djagilev vände sig till Stravinsky när han sökte nya verk till sin samma år grundade Balett Russe i Paris. Baletten berättar om den brinnande fågel som dyker upp i ryska folksagor. Stravinsky fick även inspiration från Rimskijs operor Den odödlige Kastjej (1902) och Guldtuppen (1909).
Arbetet gick undan och Eldfågeln fullbordades den 18 maj 1910. Premiären stod den 25 juni, och blev en lysande succé. Många fann musiken modern, bland dem den tilltänkta primadonnan Anna Pavlova som skulle dansa titelrollen, men som vägrade dansa till så "förskräcklig musik”.
Stravinskys namn var efter premiären på allas läppar. Han hade komponerat en orkesterprakt som dittills ingen anat, och han fyllde sitt verk med lidelse. Musiken pendlar mellan det sublimt vackra och det groteska.
Liksom i Guldtuppen hittar man i Eldfågeln både verkliga och övernaturliga gestalter. Prins Ivan Tsarevich och prinsessan förknippas med diatoniska melodier i rysk folkton – två av dessa hämtade Stravinsky ur Rimskijs samlingar av folkmelodier. Fantasifigurerna Eldfågeln och Kastjej symboliseras av kromatisk musik som kan härledas ur tritonus-intervallet.
Handlingen i baletten är i korthet: En prins fångar en underbar fågel, som i mörkret lyser som eld, men ger den sin frihet. Han kommer till den onde Kastjej trädgård, där han möter tretton prinsessor som förvandlats. Den brinnande fågeln kommer till hans hjälp. Han tvingar Kastjej och hans följe till en vild dans som slutar med att de alla faller i sömn. Fågeln yppar hemligheten med jättens odödlighet: ett ägg som han suger näring ur. Prinsen krossar ägget och Kastjej ger upp andan. Hela hans förtrollade rike försvinner och prinsessorna återfår sin ursprungliga gestalt.
Text: Stig Jacobsson
Tebogo Monnakgotla - Globe Skimmer Surfing the Somali Jet, violinkonsert
Tebogo Monnakgotla (f 1972) från Uppsala är en av de mest framträdande svenska tonsättarna i sin generation och är med sitt färgrika klangspråk en internationellt efterfrågad tonsättare. Globe Skimmer Surfing the Somali Jet skrev hon för violinvirtuosen Johan Dalene som uruppförde verket våren 2023 tillsammans med Kungliga Filharmonikerna.
I verket visar Monnakgotla sin fascination för naturens krafter när hon skildrar globe skimmerns, segeltrollsländans, generationsöverskridande flygning från Indien till Afrika och tillbaka igen.
Violinkonserten ingår i serien på temat klimatförändringar som Norrköpings Symfoniorkester framför under säsongen.
Vatten är väsentligt för sländornas fortplantning, de lever längre som vattenlevande larver än som flygande insekter. När det blir för torrt i Indien följer sländorna de regnfyllda monsunmolnen till östra Afrika; insektsvärldens längsta flytt. Deras vanor hotas av att ytvattnet värms upp och därmed förändrar vindförhållandena. I somras uppmättes den varmaste dagen någonsin.
I första satsen The Dragonfly Ascend följer vi på nära håll en segeltrollslända, Johan Dalenes violin, lyfta och med skira flageoletter svirra och surra sig fram högt i det blå. I Surfing the Monsoon seglar trollsländorna fram på orkesterns molnformationer och vindar via Maldiverna och Seychellerna. I Fresh Water Breathing Space når de äntligen Afrikas östkust, stannar där och parar sig. I fjärde satsen At the Somali Jet skopas sländorna upp i den somaliska jetströmmens kraftiga västvindar, snabbt och rörligt stöttas violinstämman av orkesterns filmiska tolvtonmusik. I en enda flygning slutförs resan från Afrika till Indien. I sista satsen Reminiscense of a Home (Cherrapunje) har den fjärde generationen globe skimmers återvänt till Indien. Här erfar de hågkomster av den indiska staden Cherrapunji, känd som världens regnigaste plats. En trakt som numera har problem med försörjningen av rent vatten.
Text: Catarina Ek
MAURICE RAVEL (1875–1937) La Valse
Ravel har bland annat gått till historien som en av alla tiders främsta instrumentatörer. Hans förmåga att kombinera instrumenten gav hans musik en raffinerad kryddning som knappast överträffats. Men hans musik är förvisso inte bara klanger. Formellt kunde han också ställa alla vedertagna begrepp på huvudet och ändå uppnå lysande resultat. Baletten Boléro består ju till exempel av ett enda långt utdraget crescendo.
Även La Valse är ett märkligt verk som Ravel påbörjade mycket tidigt i sin karriär – under namnet Wien och med wienervalsen som förebild. Men så kom första världskriget och Ravel mobiliserades. Han skadades 1916 och när han så småningom fick lämna sjukhuset tog han på nytt fram den gamla idén.
1920 fullbordade han La Valse, som ett "koreografiskt poem" till balettmästaren Michel Fokin.
Ravel utnyttjade sitt tidigare material, men hade påverkats starkt av kriget. Wienervalsen hade nu fått en ny innebörd. Mörka fragment gör inledningen till något spöklikt, ur vilket en symfonisk wienervals så småningom kravlar sig fram och frigör sig. Men nog finns här mycket av mardröm, ångest och ironi över den mellaneuropeiska, lidelsefulla danserotiken.
I balettversionen utspelas handlingen omkring 1855, i det kejserliga österrikisk-ungerska hovet. Scenen är först sänkt i mörker med virvlande dimmoln genom vilka man ibland skymtar dansande par. Dimmorna skingras allt eftersom. Det blir ljusare och den enorma balsalen ses fylld av dansare, man nästan bländas.
Text: Stig Jacobsson
