Sommarnätter

Felix Mendelssohn  (1809–1847), En midsommarnattsdröm 

Namnet Felix betyder "lycklig", och Felix Mendelssohn var i många avseenden en lycklig person. Han föddes i en mycket förmögen familj, där fadern var bankir, och farfadern den då berömde filosofen Moses Mendelssohn. Felix Mendelssohn kom att bli den av musikhistoriens alla underbarn som redan i pojkåren skrev den mognaste musiken. I de lägsta tonåren komponerade han bland mycket annat tretton symfonier för stråkorkester. Därpå följde i rask takt ett flertal solokonserter, kammarmusikverk, och som konstnärlig höjdpunkt: 17-åringens uvertyr inspirerad av Shakespeares En midsommarnattsdröm. En konsertuvertyr som på ett genialt sätt fångar dramats drömska handling och erotiska stämningar, och som dedicerades till Preussens kronprins. 

Mendelssohn anade då säkert inte att han skulle få anledning att skriva ytterligare musik till Shakespeares trånande och drömska drama. Kronprinsen hade inte glömt uvertyren, och när han blivit kung Friedrich Wilhelm IV, gav han Mendelssohn uppdraget att komponera skådespelsmusik till ett framförande av dramat under hösten 1843 i Potsdam. Uvertyren kom på nytt till användning tillsammans med all nykomponerad musik som behövdes, däribland den kända bröllopsmarschen, ett fjärilslätt, skimrande Scherzo och ett trolskt dunkelt Notturno – sammanlagt tretton nummer.   

I En midsommarnattsdröm dominerar älvor och sagovarelser, och musiken tolkar på ett fantastiskt sätt den skira poesin i berättelsen. Musiken förmår förmedla det som inte ens Shakespeares ord kunnat uttrycka. 

Hector Berlioz (1803–1869), Les nuits d'été 

Hector Berlioz fullbordade 1841 efter många års arbete sin enda sångcykel, Les nuits d'été (Sommarnätterna), till sex dikter ur vännen Théophile Gautiers diktsamling La Comédie de la mort, som kommit ut från trycket 1838. Han skrev den först med pianoackompanjemang, och orkestreringen gjordes på uppdrag av en schweizisk förläggare så sent som 1856. Ursprungligen skrevs sångerna dessutom för sångare med sex olika röstlägen – och de är dedicerade till sex olika personer. Men med tiden har man transponerat dem, så att en och samma röst ska kunna sjunga dem alla. Med sin mästerliga instrumentationskonst har Berlioz fångat sommarnattens förtrollning, och alla sångerna handlar om längtan efter kärlek, men ofta förbjuden och obesvarad. De är raffinerade, känsliga och ömsinta. 

Villanelle är en nästan strofisk visa med enkelt ackompanjemang, där poeten drömmer om våren och kärlekens uppblommande. I Le spectre de la rose samtalar flickan med den ros som hon föregående afton burit vid bröstet. Den tredje sången, Sur les lagunes, skrev Berlioz när hans äktenskap med skådespelerskan Harriet Smithson knakade i fogarna. Skalden sjunger ut sin smärta över sin döda älskade. Ännu en klagovisa följer, Au cimetière, fylld av skymningsstämningar och minnen av den kära. I den avslutande sången försöker en sjöman övertyga flickan om att följa honom med på hans resor över haven. På L'Île inconnu råder evig kärlek – men ön finns bara i hans fantasi. Eftersom Gautier kallade denna dikt "Barcarolle", använde sig Berlioz av venetianarnas typiskt vaggande 6/8-takt. 

Felix Mendelssohn (1809–1847), Symfoni nr 3 a-moll op 56 "Den skotska"  

Felix Mendelssohn besökte redan som 20-åring de brittiska öarna för första gången. Han gjorde stor lycka med sin första symfoni i London, och blev genast utsedd till hedersmedlem i Filharmoniska Sällskapet. Men han passade också på att besöka de norra delarna av öriket. Resan bar iväg mot Glasgow, Perth, Inverness, Loch Lomond, York och Durham. Han besökte Sir Walter Scott på Abbotsford och fann honom både vresig och förvirrad. Han landsteg också på Staffa i ögruppen Hebriderna, och som bekant skrev han 1830 en konsertuvertyr med det namnet, efter att ha besökt den märkliga urtidsformation som kallas Fingalsgrottan. Han älskade Skottland, det enda han inte kunde förlika sig med var folkmusik och säckpipor. 

Den 30 juli 1829 skrev Mendelssohn ett brev hem till familjen: "Jag tror jag idag funnit början till min skotska symfoni.” Och här skrev han ned ett tema på sexton takter. Denna dag hade han besökt ruinen efter slottet Holyrood (förknippad med drottning Marys kröning) i Edinburgh, en bjärt kontrast till den ljusa sommarhimlen. Det är också kontrasterna mellan melankolisk mollton och det karga landskapets stormar som karaktäriserar symfonin. 

Idén väcktes således i Skottland, men Mendelssohn fann inte tid att börja komponera sin symfoni förrän vintern 1830–31 – och då befann han sig i Rom. Italien erbjöd honom emellertid av naturliga anledningar inte alls de rätta stämningarna. Han inspirerades istället att börja komponera den symfoni som kom att kallas 'Den italienska' (nr 4). Den påbörjade skotska symfonin fick ligga länge utan att den jäktade tonsättaren kunde fortsätta, och först i mars 1842, efter tolv år, kunde Mendelssohn uruppföra sin sista fullbordade symfoni på en Gewandhauskonsert i Leipzig. Den hade fullbordats bara ett par månader tidigare, och ett par månader senare gjorde han så stor succé med den under sin sjunde resa till London, att han vågade dedicera den till drottning Victoria – det hade hon absolut ingenting emot. Hon och prins Albert blev tvärtom hans goda vänner. 

Symfonin börjar med det hymniska temat från 1829 och hela satsen behandlas varsamt. Alla satserna spelas sedan utan paus, och i det fladdrande scherzot hörs fjärran hornrop (i alla instrument), och även om han inte uppskattade folkmusik så har han skapat en typiskt skotsk ton. I adagiot blandas svärmisk sentimentalitet med marscher. Även finalen är skotsk och energisk, men leds efter hand via ett underbart pianissimo till en mörk ädel sång som övergår från a-moll till triumferande A-dur och en referens till den ursprungliga inledningsmelodin.  

Texter: Stig Jacobsson