VÄSKFÖRBUD? Detta gäller hos Norrköpings Symfoniorkester. Läs mer

Hoppa till innehåll

Mozart & Mozart

Klarinettkonsert och Symfoni

Konsertens datum har passerat

Denna sida är en del av vårt arkiv.

Kära konsertbesökare! I dessa tider av prövning för vårt samhälle tycker vi på SON att det är särskilt viktigt att bidra till att upprätthålla ett pulserande kulturliv. Därför erbjuder vi nu SONs digitala scen under den tid då vi tvingas hålla våra konsertsalar stängda för publik. Vi har på rekordkort tid lagt om programmet, bytt solister och dirigenter och skapat ett nytt utbud som alla musikälskare kan ta del av online. Välkommen!

KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL KONSERTEN

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791)

Klarinettkonsert A-dur K 622 (29:50)
Allegro
Adagio
Rondo

Första gången Mozart spelade tillsammans med den fine klarinettisten Anton Stadler lär ha varit i början av 1784, då i Mozarts egen Kvintett för piano och blåsare. Det var då Mozart upptäckte vilka oväntade resurser klarinetten hade. Inom kort skulle Mozart komponera tre av klarinettlitteraturens första och största mästerverk för vännen och frimurarbrodern Stadler: Kegelstattrion, Klarinettkvintetten och slutligen Klarinettkonserten, skriven endast några få månader före Mozarts död, och i dr Köchels Mozartkatalog försedd med nr 622 av hans 626 kompositioner.
Mozarts klarinettkonsert har nästan kammarmusikaliska kvaliteter och i orkestern saknas de ljudstarka trumpeterna, oboerna och pukorna. Dessutom finns här ett höstligt vemod som får lyssnaren att fundera över om tonsättaren kände på sig att hans dagar var räknade. Inte undra på att Schumann och de andra romantikerna satte denna konsert mycket högt.
Den första satsen är viktigast, och den har en klassisk struktur med en enda utvecklad, intensiv melodi. Uttrycket är melankoliskt och här finns en del intervall som tolkats som frimurarsymboler. Början och slutet av andra satsen är mycket enkla, men mellandelen är livligare och demonstrerar instrumentets omfång. Lyssna även på finalens uttrycksfulla dialoger mellan flöjt och celli.

 

Symfoni nr 39 Ess-dur K 543 (25:00)
Adagio – Allegro
Andante con moto
Menuetto & Trio (Allegretto)
Finale (Allegro)

Under loppet av två månader 1788 skrev Mozart sina tre sista symfonier, den ljusa nr 39, den tragiska nr 40 och den olympiska nr 41. Man har ofta tagit dessa symfonier som bevis för Mozarts stora skaparkraft: de är alla mycket skiftande till karaktären och mycket omfattade både vad speltid och orkesterstorlek beträffar, dessutom bidrar det känslomässiga innehållet till att dessa symfonier knackar på dörren till nästa stilepok: romantiken.
Mozart var en praktisk man och han skrev sällan musik som han inte hade direkt nytta av – sådant hade han varken tid eller råd till. Inte heller lät han yttre omständigheter påverka utformandet av sin musik. Redan dagen efter soliga Ess-dursymfonins fullbordan (den 27 juni 1788) skrev han ett tiggarbrev till frimurarbrodern och köpmannen Michael Puchberg: ”Under de tio dagar jag bott här (det vill säga i en ny våning i Wiens utkant) har jag arbetat mer än under månader på det gamla stället, och kom inte mina svarta tankar så ofta (vilka jag med våld måste slå ifrån mig), så skulle det gå ännu bättre…” Några sådana svarta tankar märks nu inte alls i Ess-dursymfonins ljusa tonspråk, på sin höjd anar man bakom den översinnligt sköna musiken ett lätt vemod. Han har här till och med utelämnat oboerna, till förmån för flöjterna, för att inga hårda nasala ljud skulle störa melodiernas mjuka böljande.
En långsam och ovanligt upphöjd inledning föregriper själva första satsen, som är ett sjungande allegro med många starka idéer, men utan dramatiska konflikter. Andantet är helt enkelt förandligad skönhet. En hövisk menuett bidrar också med en mellandel som baserats på en österrikisk ländler. Den spelas på klarinett, de österrikiska alpbyarnas folkmusikaliska favoritinstrument, och här finns en rustik um-pa-pa-bas som vi brukar finna i Haydns finaler, men här är det inte fråga om något glatt skratt, på sin höjd ett vackert, kärleksfullt leende.

Text: Stig Jacobsson