En av musikhistoriens mest älskade och framförda tonsättare, Sergej Rachmaninov (1873–1943), föddes i ett hem inte helt olikt en av Sveriges mest älskade och lästa författare, Selma Lagerlöf. Bådas fäder var ena riktiga drullputtar. ”En odåga, en tvångsmässig spelare, en patologisk lögnare och en kvinnojägare”, så löd Rachmaninovs dom över sin far. Tre av fyra egendomar slarvade fadern bort. Resultatet för barnet Sergej Rachmaninov var att det ståtliga hemmet vid sjön Ilmen fick överges och familjen flyttade till St Petersburg. Barndomen förmörkades ytterligare av att två systrar dog. Hur kan det bli en världsberömd tonsättare med en sån start? Mamma är svaret. Hon undervisade honom i musik från tidig barndom, hon såg till att han kom in på musikkonservatorium. Väl där, i Sankt Petersburg gick det dock inte så bra. Kanske var det sorg och hemlängtan? Mamma skickade honom i stället till Moskvakonservatoriet och sen gjorde hon en annan klok sak. För att det skulle bli ordning på Rachmaninovs liv måste han även omges av en mer stöttande miljö. Pianoläraren Nikolaj Zverev gick med på att ha den unge Sergej som inneboende. Hos Zverev fick Rachmaninov ordning på sitt övande och omgavs även av andra pianoövande barn. Kvällarna fylldes av konsertbesök eller umgänge med gräddan av Moskvas musiker, bland annat Tjajkovskij. Sergej var nu 13 år och mogen för att starta studier i kontrapunkt och harmonilära. Åter måste mamma rycka in och ordna ett boende där Sergej inte blev störd av pianoklink. Släktingar ställde upp och där blommade Sergej upp. Släktingarna hade både vackert lantställe och vackra döttrar. En av dem blev han förälskad i och kreativiteten lät inte vänta på sig.
MEN… sen kom symfoni nr 1, och där slutade lyckan. Symfonin uruppfördes med tonsättaren, dirigenten och kompositionsläraren Alexander Glazunov som dirigent. Han älskade starka drycker, i synnerhet Sauternes, det dyra, söta, franska vinet. Det påstås till och med att han drack medan han undervisade, men ur ett sugrör så att flaskan inte skulle synas. Symfoni nr 1 blev inte tillräckligt repeterad och Glazunov kan ha varit full under konserten. Kakafonin åhördes av en skräckslagen Rachmaninov som gömde sig bakom scenen och smet därifrån innan slutet. Eländet recenserades som Egyptens sju plågor och påstods kunna glädja helvetets invånare. En olycka kommer sällan ensam, (fråga egyptierna!) samtidigt menade föräldrarna till Rachmaninovs fästmö att han var ett olämpligt parti. Den sammanlagda olyckan 1897 ledde till ett sammanbrott på flera plan; ekonomiskt, känslomässigt, kreativt. Utförsbacken varade i tre år tills ytterligare en kvinna räddade honom, en moster som menade att ett besök hos en berömd författare borde få honom på andra tankar. Leo Tolstoj! Nja, Rachmaninov kände sig snarare mer misslyckad. Moster grep tag i ett annat halmstrå, en hypnotisör, och se – det hjälpte! Den kreativa ådran började pulsera igen, pianokonsert nr 2 som än i dag cirklar runt jorden skrevs och därmed var Rachmaninovs lycka gjord.
Ändå tog det lång tid innan han vågade skriva en symfoni igen. Nummer två kom 1907 och den fortsatte han peta i resten av sitt liv, bland annat skar han ner den en timme långa symfonin till nästan hälften. Numera gör man oftast den längre versionen för idag kan ingen kan få nog. Rachmaninovs symfoniska musik är förlaga till nästan all filmmusik vi hör idag. Klanger från senromantisk orkestermusik används hela tiden i film om så handlingen utspelar sig i yttre världsrymden. Rachmaninovs teman dyker även upp i andra genrer. Jazz, pop, klassisk musik, alla lånar av Rachmaninov. Symfoni nummer 2 är en fest för örat och filmsekvenser kan man fantisera ihop själv, om man vill.
Senare fick Rachmaninov flickan han älskade och med henne två döttrar. Omgiven av goda kvinnor hela livet gav han sitt hus i Schweiz namn efter sitt och hustruns namn Senar (Sergej och Natalia) och det var där han skrev Paganinivariationerna. De bygger på Paganinis 24 capricer för soloviolin och 24 är också variationerna. Flera är mycket korta. De är fulla av infall, ibland humor, ibland skönhet, ibland en fläkt av Beethoven. De räknas som något av det charmigaste Rachmaninov skrev. Sista variationen kallas ibland Crème de menthe-variationen. Inför den brukade Rachmaninov ta en hutt mintlikör. Fastän han var en pianovirtuos, tyckte till och med han att den var svårspelad.
Text: Katarina A Karlsson
