Paul Hindemith (1859–1963): Symfoniska metamorfoser
Paul Hindemith skrev sina symfoniska metamorfoser över teman som komponerats av den store tonsättaren Carl Maria von Weber (1786–1826) under sommaren 1943 och uruppförandet dirigerades av Artur Rodzinski i New York den 20 januari 1944 – mitt under brinnande krig.
De teman Hindemith lånat hittar man i Webers verk för fyrhändigt piano och i hans scenmusik till Turandot, men Hindemith har gjort något alldeles eget av dessa melodier. Till att börja med ville han inte heller avslöja sina källor, men många kände ändå igen dem, varför han fann för gott att tala om precis var han funnit dem.
I den första satsen utgår han från ett Allegro all'ongarese (op 60:4), och här får oboen speciellt viktiga uppgifter.
Den andra satsen har hämtat sitt tema från uvertyren (Overtura Chinesa) till den scenmusik Weber skrev till Schillers bearbetning av Gozzis pjäs Turandot (op 34). Musiken utvecklas konstfullt till en passacaglia, med ett ostinato byggt på en 'air chinois' som Weber själv faktiskt lånat från J J Rousseaus 'Dictionnaire de musique'. Rousseau själv hade fått melodin från en kinaexpert som ofta besökt landet.
Tredje satsen bygger på ett Andantino con moto ur Sex stycken för fyrhändigt piano (op 10:3) och här presenteras temat i tur och ordning av klarinett, fagott och flöjt.
Den sista satsen har åter hämtat sina teman från några pianostycken op 60, denna gång nr 7 och 8. Det är en glad och rikt orkestrerad marsch som starkt knyter an till den tidiga tyska romantik som Weber är en strålande representant för.
Den ibland lite torre akademikern Hindemith har i detta verk åstadkommit några av sina mest livfulla, utåtriktade och inspirerade partitursidor. Det är briljant och färgrik musik. Inte undra på att detta blivit en av hans mest spelade och mest älskade kompositioner. Men så uppskattade han också Webers musik starkt, och brukade spela hans fyrhändiga pianomusik tillsammans med hustrun Gertrud.
Ordet metamorfoser som Hindemith använder sig av i titeln, betyder förvandlingar. Det är således inte fråga om variationer i vedertagen mening, utan om att han utgått från Webers melodier, men efterhand förvandlar dem efter sitt eget huvud, ibland till oigenkännlighet.
Ursprungligen tänkte sig Hindemith metamorfoserna som balettmusik, beställd av Léon Massine, men verket framfördes inte i den formen förrän långt senare. Efter kriget satte George Balanchine upp baletten med New York City Ballet med premiär den 25 november 1952.
Text: Stig Jakobsson
Elgars Cellokonsert
Edward Elgar (1857–1934) föddes i en musikerfamilj som ägde en musikaffär, och Elgar började spela violin som sjuåring. Han ville hemskt gärna bli kompositör vilket inte var lätt för en självlärd tonsättare i det engelska akademiska musiklivet. Icke desto mindre kom han att bli en av de främsta brittiska tonsättarna, och den första av betydelse på tvåhundra år, efter Henry Purcell. Trots det kände han sig alltid som en outsider – både musikaliskt och socialt.
Elgars musikstil tillhörde det sena 1800-talets romantiska stil, en stil som för det tidiga 1900-talet med de begynnande modernistiska tongångarna betraktades som konservativ. Hade det inte varit för hans hustru Alice, åtta år äldre och som gjordes arvlös när hon gifte sig med en man från en lägre socialklass, hade hans karriär förmodligen inte blivit som den blev. Alice Elgar trodde på honom, inspirerade honom och skötte hans affärer och sociala kontakter – och 1904 adlades han.
Första världskriget drabbade Elgar med djup förfäran, desillusionerad insåg han att livet i Europa aldrig skulle bli detsamma. Han övervägde att sluta komponera. Men sommaren 1919, den första sommaren efter första världskrigets slut, komponerade han Cellokonserten i sommarstugan i Sussex där han mindes de tidigare somrarnas ljud av artillerield över Engelska kanalen. Verket blev ett av hans sista och återspeglar ett allvar och ett nytt mörker i Elgars musik, cellokonserten blev hans klagosång över en förlorad värld.
Elgars Cellokonsert är något av det vackraste som skrivits för cello, lika älskad av publiken som av cellisterna själva. En kontemplativ och poetisk sorgesång om fyra satser som framförs två och två. Den startar djärvt och direkt med ett kort cellosolo, innan violinerna påbörjar ett flödande sorgset tema som cellon inte kan motstå. Andra satsen börjar cellon först försiktigt med att introducera ett nytt tema som sedan fyller hela satsen och utvecklas till ett livligt orkestercrescendo. Därpå ett långsamt men passionerat Adagio, verkets hjärta, där cellon lyriskt sjunger fritt och fortsätter in i finalen, som är livlig men med en underliggande ton av sorg. Cellon avslutar med de allra mest hjärtskärande toner – en skugga har lagts över världen.
Text: Catarina Ek
Jean Sibelius (1865–1957): Symfoni nr 5 Ess-dur
Jämförd med den fjärde symfonin är Sibelius femte symfoni färgrik och levande, heroisk och tillgänglig. Men likafullt krävde den mer arbete än den grubblande och inåtvända fyran. Inget annat verk vållade honom så mycket bekymmer. Första gången han nämnde den nya symfonin i sin dagbok var 1912, och 1915 uruppfördes den första versionen. Men när man sent omsider fått ta del av denna version, visade sig skillnaderna vara himmelsvida jämfört med den etablerade versionen. Då hade den fyra satser, och var inte alls lika tät och laddad. Sibelius ansåg sig inte ha lyckats förmedla sitt budskap, och drog därför in musiken för revidering. Året därpå framfördes en andra version, men tonsättaren var fortfarande inte nöjd. Han bearbetade den ännu en gång, och först 1919 fullbordade han det definitiva partituret.
”Promenerade i kall vårsol. Haft en våldsam impression av symfoni nr 5. Den nya!” ”Såg idag (21 april 1915) tio före elva 16 svanor. Ett av de största intrycken i mitt liv! ... Lätet av samma träblåsartyp som tranornas, men utan tremolo. Svanornas närmar sig mer trumpeten ehuru sarrusofonklangen är tydlig. Naturmystik och livsve! Femte symfonins finaltema: (och här antecknade tonsättaren trumpeternas svingande tema: svantemat).”
Första satsen består av två delar. Den första av dessa börjar med en sann herdeidyll, med signalartade hornmotiv och träblåsare som svarar. I hela denna del är naturupplevelsen stark, men i satsens andra del får musiken en mer scherzoartad karaktär. I den långsamma satsen återkommer det idylliska, den här gången med en graciös, nästan rokokoartad elegans. "I bakgrunden vandrar klarinetternas, fagotternas och hornens ständigt växlande molnformationer." Finalens huvudtema lyser fram över ett impressionistiskt stråkskimmer, som kontrasterar mot trumpeternas svantema. Och så de ödesmättade, strängt isolerade ackorden som avslutar detta arkitektoniska mästarbygge.
Text: Stig Jacobsson
