Stämledaren som flyttade hem och fick allt att stämma

Hur kommer det sig och hur känns det?

– Vi flyttade tillbaka för snart tre år sedan. Jag blev erbjuden tjänsten som stämledare efter en provspelning och då tog vi beslutet att flytta hit. Men mitt första jobb var här i Norrköpings Symfoniorkester. Jag jobbade här åren 1994–2000, med lite uppehåll för studier i Stockholm. Det var väldigt trevligt att komma tillbaka. Jag känner mig så hemma i orkestern.

Både Maria och hennes bror Mikael Wenhov, som är violinist, är födda och uppvuxna i Söderköping. Pappa var musiklärare och mamma lärare, så det spelades mycket hemma – både violin och cello. Båda syskonen har varit en del av det konstnärliga kretsloppet i regionen.

Hur har det påverkat dig?

– Det har påverkat mig jättemycket, både att det fanns ett musikgymnasium här och symfoniorkestern. Jag funderade först på att bli musiklärare, innan jag kom på att jag kunde bli orkestermusiker. Annars vet jag inte vad jag hade blivit.

Hur är det att ha sin bror i samma orkester?

– Det är jättekul att vara kollegor igen och att spela ihop med min bror. Jag kan bara titta på honom, så förstår jag vad han menar och vice versa. Hoppas att min bror tycker det också, säger Maria och skrattar.

– Vi har en lillasyster, som är cellist och pianist. Det händer att vi gör saker ihop ibland, och det finns något mellan oss, som gör det lätt att
spela ihop.

Hur kommer det sig att du valde kontrabas som instrument? 

– Från början var jag cellist, det var mitt huvudinstrument på musikgymnasiet. Kontrabasen var mitt biinstrument, men det passade mig på något vis. På musikhögskolan kom jag in på musiklärar- och musikerutbildningen både på cello och kontrabas. Då valde jag kontrabasen.

Har du någonsin ångrat det valet?

– Absolut inte, men ibland kan jag bli lite avundsjuk på cellisterna. De har så fina melodier, skrattar Maria. Men nu har det blivit Marias tur
att vara solist i Bottesinis Konsert för kontrabas nr 2 h-moll.

Det är ovanligt med en solostämma för kontrabas, berätta mer.

– Den här konserten har följt mig sen jag gick på musikhögskolan. Jag har spelat den många gånger i olika sammanhang, och jag tröttnar aldrig på den. Den har en vacker och lyrisk andrasats och en sprudlande tredjesats. Bottesini var italienare och skrev opera. Han var kompositör och dirigent men också basist, så det var han som introducerade solokonserter för kontrabas. Han var en föregångare.

Varför ska man gå på konserten?

– För att se att kontrabasen kan vara ett soloinstrument. När jag spelar solopartiet, använder jag hela registret på kontrabasen. Det är väldigt fysiskt att spela ett solo. Jag spelar högt upp på instrumentet, och det krävs mycket kraft för att orka spela. Man måste ha starka fingrar. Det är som en idrottsprestation, man får jobba sig i form – både fysiskt och musikaliskt.

Du är stämledare för bassektionen, vad innebär det?

– Jag leder kontrabasstämman och har kontakt med dirigenten och de andra stämledarna i orkestern. Jag vill inspirera alla och skapa ett trivsamt arbetsklimat. Då blir det bäst resultat och allt brukar då falla på plats. Du kommer från en musikalisk familj, kommer dina barn också bli musiker?

– Det är mest fotboll som hägrar. Jag tycker det är fantastiskt att de engagerar sig i något och rör på sig. Just nu spelar de inte, men jag kommer nog smyga in lite instrument framöver. Det är aldrig för sent att börja spela, säger Maria och ler lite finurligt.

Om Norrköpings Symfoniorkester kommer förstärkas med fler musiker från den Sandlundska släkten, får framtiden utvisa.­

Läs mer om konserten och köp biljett: Italienska klassiker 20 mars 2025

Text: Åsa Böhme