Den tjuvaktiga skatan, uvertyr
Gioacchino Rossini (1792–1868)
Gioacchino Rossini var de flödande eleganta melodiernas underbarn och kallades därför ”den italienske Mozart”. Andra smeknamn var ”musikens Napoleon” för att han tog musikvärlden med storm, och ”Pesaros svan” för att hans lysande karriär satte födelsestaden på kartan. Rossini var känd för att vara lat men skrev ändå fyrtio operor på femton år. Han var världsberömd vid 20. Han blev en enormt framgångsrik teaterman som visste vad publiken ville ha och tjänade massor av pengar på att underhålla. De mer seriöst lagda kompositörerna Beethoven, Wagner och Verdi har alla framhävt hans komiska operor. 1829 pensionerade han sig som historiens mest populära operakompositör. Han kom att leva i ytterligare närmare 40 år då han främst sysselsatte sig med att laga mat och bjuda sina musikervänner på flotta middagar.
Hans mest kända opera torde vara Barberaren i Sevilla från 1816, som han skrev på två veckor. Året därpå kom Den tjuvaktiga skatan (La gazza ladra) som är en så kallad räddningsopera med lyckligt slut: Tjänsteflickan Ninetta anklagas felaktigt för att ha stulit en silversked och döms till döden. Just när hon ska avrättas inser alla att det var en skata som tagit skeden.
Operans mest kända stycke är den sprittande uvertyren som Rossini skrev samma dag operan hade premiär, 31 maj 1817 på La Scala i Milano. Då operan utspelar sig i krigstid, inleds uvertyren med tre trumvirvlar, som följs av en rytmisk långsam marsch som stegras dramatiskt. Därpå påbörjar violiner och altvioliner ett ömsint men muntert tema som framkallar bilden av titelns förslagna och tjuvaktiga skata - vilket manar fram utbrott från hela orkestern. Gungande fortsätter blåsarna med ett nytt tema som lekfullt blandar sig med stråkarnas käcka munterhet. I detta Rossinis mest berömda valstema fortsätter orkestern elegant allt intensivare och kulminerar i ett jublande slutavsnitt - så typiskt Rossini!
Text: Catarina Ek
Kontrabaskonsert nr 2
Giovanni Bottesini (1821–1889)
Giovanni Bottesini var en italiensk kompositör, dirigent och ytterst virtuos kontrabasist. Han växte upp i en musikalisk familj och ville bli violinist. Familjen hade inte pengar och hoppades på ett stipendium när han sökte in till konservatoriet i Milano. Men tyvärr fanns inga stipendium för violinister; endast för kontrabas och fagott. På några veckor lärde sig Bottesini spela kontrabas och fick stipendiet. Fyra år senare avlade han examen som prisad solist och startade en karriär som ”kontrabasens Paganini”. Som bassolist turnerade Bottesini runt om i Europa, USA, Kuba, Turkiet och Egypten. Han kom att ändra allmänhetens uppfattning om kontrabasen och visade att den kunde vara ett soloinstrument. I Europa var han även känd som dirigent, till exempel valde Giuseppe Verdi honom till uruppförandet av Aida i Kairo 1871. När han dirigerade opera kunde han under pausen ta fram sin kontrabas och spela på operans tema. Han avslutade karriären som direktör för konservatoriet i Parma.
Bottesini utökade den begränsade repertoaren för det gigantiska instrumentet. Som kompositör var han mycket inspirerad av italiensk opera. (Han skrev själv sex operor). Bottesini komponerade 48 verk för kontrabas, inklusive tre konserter, vilka idag är standardverk för skickliga basister.
Ett av dem är Kontrabaskonsert nr 2 från 1845, ett av hans mest framförda verk, som visar instrumentets hela omfång och bredd. Verket är komponerat i romantisk stil med drag av opera och består av tre satser. Första satsen inleds med en vemodig melodi i långa lyriska linjer som efterliknar den mänskliga rösten med både sopran- och basomfång, som mot slutet visar kontrabasens alla halsbrytande möjligheter. Den långsamma andra satsen är längtansfull och själfull med oväntade dramatiska vändningar, också den med något sångbart över sig. Finalen öppnar dramatiskt med stråkar som för fram basens livliga danstema. Med rafflande virtuosa språng avslutas verket triumfatoriskt.
Text: Catarina Ek
I vespri siciliani, uvertyr
Giuseppe Verdi (1813–1901)
Giuseppe Verdi Italiens store kompositör, var omåttligt populär redan under sin livstid. Han var en politiskt engagerad tonsättare och en stridbar nationalist för Italiens enande. Verdi är en av de mest inflytelserika av 1800-talets operakompositörer och hans verk är idag repertoar på alla världens operascener. Verdi tog avstamp i den italienska bel canto-traditionen och utvecklade under sitt liv en allt större dramatisk kontinuitet inom varje verk. Han valde färgstarka, ibland melodramatiska berättelser, väl medveten om att det dramatiska uttrycket var hans starka sida. Han hade dessutom en outtröttlig uppfinningsförmåga när det gällde melodier. Av hans mest kända verk kan nämnas Rigoletto, Trubaduren, La traviata, Don Carlos, Aida, Otello och Falstaff samt hans Requiem.
För världsutställningen 1855 beställde stora operan i Paris Les vêpres siciliennes, Sicilianska aftonsången. 1860 gjorde Verdi en italiensk version för hemlandet, I vespri siciliani.
Operan utspelar sig i Palermo och behandlar det historiska upproret i mars 1282 som kallas den sicilianska aftonsången. Upproret startade efter en aftongudstjänst (vesper) och var riktat mot fransmännen som ockuperade Sicilien. Resningen ledde till ett blodbad och fransmännen fördrevs från ön. I operan skildras revolutionära intriger, ett älskande par som trasslas in i ett nät av svek och kulminerar i massakern.
Uvertyren är ett dramatiskt och själfullt stycke som aldrig förlorar i energi. Musiken börjar olycksbådande och följs löst sammanhängande av tre av operans teman. Det är massakern på de franska ockupanterna och sicilianarnas uppgivenhet över sitt öde. Uvertyrens gyllene huvudtema kommer dock från den avgörande duetten mellan den franske guvernören Monforte och den upproriske sicilianaren Arrigo, som i akt 3 till sin förskräckelse inser att han är fransmannens son. I slutet av uvertyren når den allt växande tonstyrkan sin absoluta topp - Verdi i sitt esse!
Text: Catarina Ek
Roms pinjer
Ottorino Respighi (1879–1936)
Otto Respighi är den ledande italienske tonsättaren efter Puccinis dagar. Han är en utomordentlig instrumentatör, och den konsten lärde han sig av Rimskij-Korsakov i St Petersburg. Få tonsättare har på ett mer måleriskt och övertygande sätt skildrat sin hemstad än Respighi, och framför allt har han gjort det i de färggranna orkestersviterna Roms fontäner, Roms pinjer och Romanska fester.
Alla dessa sviter är fyrasatsiga, men de kontrasterande satserna går över i varandra utan paus. Roms pinjer uruppfördes den 4 december 1924 – men det var när Toscanini tog med sig verket till sin debutkonsert med New Yorkfilharmonikerna som det började sin erövring av världen. Dagen efter dirigerade för övrigt tonsättaren själv stycket i Philadelphia, och i programbladet hade han skrivit: "Medan tonsättaren i sitt föregående verk, Roms fontäner, försökt skildra sina naturintryck i toner, har han i Roms pinjer använt naturen som utgångspunkt för utflykter, för att minnas och få visioner. De sekelgamla träden dominerar så karaktäristiskt det romerska landskapet och står som ett testamente över de viktigaste händelserna i romerskt liv."
Den första satsen är Pinjerna i Villa Borghese. Barn leker och dansar, härmar marscherande soldater och krigar, skrikande och kvittrande som kvällens svalor. Pinjerna nära en katakomb är andra satsen – en gregoriansk melodi ger högtidlig begravningsstämning. Pinjerna i Janiculum betraktas med fullmåne över den berömda parken. I den här satsen introducerar tonsättaren grammofonen som orkesterinstrument. Att på detta sätt presentera en näktergal, väckte viss oro, och den ledande kritikern Ernest Newman menade att "realism av detta slag är för trivial att blanda med musik". Sedan dess har vi fått höra mycket av detta slag. Pinjerna vid Via Appia – den berömda antika vägen besöks i dimmig soluppgång. Den oupphörliga rytmen från otaliga steg driver musiken framåt. "I diktarens fantasi dyker en vision om gångna triumfer upp. Trumpeter smattrar, och armén av konsuler närmar sig glänsande i den nyligen uppstigna solens glans längs den heliga vägen för att i triumf närma sig Capitolium.
Tex: Stig Jacobsson
