Edward Elgar Violinkonsert h-moll opus 61
Komponerade Edward Elgar musikhistoriens sista storslaget romantiska violinkonsert? Hur som helst är den en hälsning från senromantiken och den edvardianska eran. Det är musik som speglar en värld som ännu inte sett två världskrig, men som också lämnar utrymme för djupsinne, subjektivitet och inåtblickande, som det finns ett lika stort behov av idag som för 100 år sedan.
Elgar fick sitt stora genombrott år 1900 med oratoriet The Dream of Gerontius. Den österrikiske violinisten Fritz Kreisler, en av dåtidens stora stjärnor, blev trollbunden av Elgars tonspråk. ”Om ni vill veta vem jag tycker är den störste nu levande tonsättaren så säger jag utan tvekan: Elgar. Varken Ryssland, Skandinavien, mitt eget hemland eller något annat land, har någon som kan jämföras med honom”, deklarerade Kreisler och beställde violinkonserten 1906, ovetande om att Elgar faktiskt redan påbörjat skisser på verket. Det dröjde dock flera år innan komponerandet kom i gång på allvar och Elgar genomlevde både hopp och tvivel under arbetets gång. I maj 1909 skrev han i sin dagbok. “I have the Concerto well in hand…& it’s good! awfully emotional! Too emotional but I love it.”
Uruppförandet i London i november 1910 blev en total succé, tonsättaren blev inropad hela 15 gånger och även Kreisler fick överväldigande bifall. Han fortsatte att spela konserten regelbundet men ingen inspelning med honom finns bevarad. Det gör däremot den inspelning från 1932 som gjordes av den då blott 16-årige Yehudi Menuhin med Elgar själv på dirigentpulten i Abbey Road Studios. Elgar blev så förtjust i Menuhins spel att han lade till honom i dedikationen av verket. Den legendariska inspelningen har sedan den kom ut varit tillgänglig på 78-varvare, vinylskivor och CD och lever idag vidare på de flesta stora streamingplattformar som en levande länk till en svunnen tid.
Robert Schumann Symfoni nr 3 Ess-dur, opus 97 “Den rhenska”
Den tredje symfonin kom till under en särskilt lycklig tid i Robert Schumanns liv. I september 1850 flyttade musikerparet Robert och Clara med sina barn till Düsseldorf. Mötet med Rhenlandet och människorna där försatte honom i ett euforiskt tillstånd som inspirerade honom till att komponera symfonin, som han sade sig fått idén till när han för första gången såg Kölnerdomen. Det tog honom bara två dagar att fullborda första satsen och resten tillkom med samma hastighet några veckor senare.
Trots titeln beskriver inte musiken floden Rhen eller domkyrkan explicit utan snarare de sinnesstämningar dessa väckte hos tonsättaren. Schumann själv uttryckte det så här: ”Hur idén till en komposition uppstår gör varken från eller till. Oftast vet inte tonsättaren ens själv hur det går till. Ibland väcker ett synintryck en känsla, en annan gång är det en följd av toner. Huvudsaken är att resultatet är bra musik, som sedan aldrig är något annat än just musik.” Detta stämmer väl in på den tredje symfonin som kan beskrivas som ett oerhört fantasirikt verk utformat med klassisk klarhet.
Första satsen är munter och glad till karaktären och för tankarna till karnevaler och uppsluppna folkfester. Andra satsen, Scherzo, har något makligt och gemytligt över sig som övergår till något det mer finstämda och personliga när tredje satsen tar vid. I fjärde satsen tornar oväntat ett musikaliskt katedralbygge upp sig som förstärks av att trombonerna här kommer till användning för första gången i symfonin, som avslutas med en femte sats där sprittande glädje fångar upp stämningen från första satsen.
Text: Henrik Marmén
