Joseph Haydn - Symfoni nr 88 i G-dur
Joseph Haydn (1732–1809) var en av de främsta företrädarna för wienklassicismen vid sidan av gode vännen WA Mozart och eleven Ludwig van Beethoven. Haydn var en minst sagt flitig österrikisk tonsättare som utmärkte sig i alla olika genrer och skrev många verk; stråkkvartetter, kantater, mässor, oratorier (bl a den berömda Skapelsen), 20 operor och inte mindre än 106 symfonier.
1761 fick Haydn anställning som kapellmästare vid hovet hos den extremt förmögne prins Esterhazy i Eisenstadt. Haydn kom att stanna i prinsens tjänst i 30 år. Han var anställd för att leda prinsens utmärkta orkester men också för att komponera och spela kammarmusik samt uppföra operauppsättningar. Även prinsen, själv en god barytonspelare (en slags viola da gamba) spelade ibland. Arbetet vid hovet var ganska avskilt från omvärlden och Haydn, som ibland kallas symfonins fader, kom att utveckla genren: ”Jag tvingades bli originell”.
Haydn skrev 70 symfonier i familjen Esterhazys tjänst. Symfoni nr 88 är en av dem och färdigställdes 1787. Verket representerar en verklig höjdpunkt i Haydns karriär och är en av hans mest kända symfonier, den första han skrev efter succén med de berömda Parissymfonierna. För han hade nu börjat skriva symfonier inte bara för sitt arbete utan för världen.
Symfoni nr 88 präglas av Haydns karakteristiska lekfullhet och eleganta melodier. Det är en balanserad komposition med rika harmonier och subtil kontrapunkt. Efter en långsam inledning – en duett mellan oboe och cello – övergår första satsen till ett glatt firande i fantasifulla variationer. Den andra satsen är ett mjukt och lyriskt adagio, som ger kontrast till första satsens livlighet. Den tredje satsen är en lekfull menuett, en rustik lantdans som lär ha avgudats av Haydns publik. Finalen är kraftfull och triumferande. Det glada och festliga temat från första satsen återkommer som kontrapunktiska fyrverkerier – och anses vara det mest gladlynta Joseph Haydn någonsin komponerade!
Text: Catarina Ek
Tebogo Monnakgotla – Gaea, saxofonkonsert
Tebogo Monnakgotla (f 1972) från Uppsala är en internationellt efterfrågad tonsättare med ett eget färgrikt klangspråk. Hon har mestadels komponerat orkester- och kammarmusik men också opera.
På beställning av fyra svenska orkestrar specialkomponerade Monnakgotla Gaea för stjärnsaxofonisten Johannes Thorell. Verket uruppfördes av Uppsala Kammarorkester 2021.
Gaea är det första verket av Monnakgotla i en serie med temat klimatförändringar som Norrköpings Symfoniorkester framför under säsongen.*
Till Gaea hämtade hon inspiration från naturen och hur olika djur upplever den åverkan miljöförstöringen och klimatförändringarna har på jorden. I grekisk mytologi är Gaea Moder jord och källan till allt liv. Religionsfilosofen Zarathustra beskrev Gaea som livets naturängel med ansvar för naturen och djuren vars balans det åligger människan att upprätthålla.
I fem satser, där Johannes Thorell växlar mellan baryton-, alt- och sopransaxofon, skildrar Gaea de prövningar några djur få utstå på grund av människans ovarsamhet.
I första satsen Whale song skildrar barytonsaxofonen sörjande valar. Valarna är havets mest intelligenta varelser, tillika kallade kompositörer, som kommunicerar för sin överlevnad och som kan sörja olyckliga händelser.
I Firebird är altsaxofonen en desperat fågel som inte vet vart den ska ta vägen när den hopplöst försöker komma undan skogsbrandens härjningar.
I tredje satsen Swan Song försöker andra fåglar komma undan ett oljeutsläpp - och likt den stumma svanen, som strax innan den dör äntligen kan sjunga, framför de sitt livs mest hjärtskärande sånginsats.
I Blue Bear skildrar sopransaxofonen ödesmättat svårmodet hos en isbjörn vars livsutrymme reducerats av de smältande polarisarna. I finalsatsen Water Ascending fortsätter sopransaxen beskriva hur isarna alltmer smälter. Vattnet stiger, stiger och stiger…
Text: Catarina Ek
* 17 oktober violinkonserten Globe Skimmer Surfing the Somali Jet.
* Våren 2025 uruppförs en nyskriven flöjtkonsert.
Ludwig van Beethoven (1770–1827) Symfoni nr 6 ”Pastoralsymfonin” F-dur op 68
Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet. Allegro ma non troppo
Scen vid bäcken. Andante molto mosso
Munter samvaro med lantfolk. Allegro
Åskväder. Storm. Allegro
Herdesång. Glada och tacksamma känslor efter stormen. Allegretto
Inga tonsättningar har väl varit föremål för mer ingående granskningar än Beethovens nio symfonier, och man tycker sig märka att det är i de med udda nummer tonsättaren har kämpat och utvecklats, medan de med jämna nummer inneburit ett mer konfliktfritt och vilsamt skapande. Detta stämmer åtminstone för den sjätte symfonin, den så kallade Pastoralsymfonin, där det inte ens i åskvädret och stormen går att hitta några djupare konflikter. Det liknar mer ett dramatiskt vykort.
Men även om Pastoralsymfonin mestadels är kontemplativ och idyllisk, så innehåller den faktiskt tankar som var nya till och med för Beethoven själv. Dittills hade symfonisatser bara försetts med de italienska tempobeteckningar som vi så ofta ser i programbladen, men redan i de första utkasten till Pastoralsymfonin, från sommaren 1807, finns berättande titlar på de olika satserna angivna. De blev rubriker som efterhand växte ut och som vid symfonins fullbordan ett år senare hade blivit riktiga scenanvisningar. Originellt var också att symfonin fick fem satser, mot de traditionella fyra. Något liknande hade Beethoven inte ägnat sig åt tidigare inom symfonigenren och ändå ska man inte förledas att tro att det är fråga om programmusik. Modellen slog emellertid rot och flera senare tonsättare har verkligen komponerat programsymfonier vars fem satser fått lika beskrivande titlar – tänk bara på Berlioz Symphonie Fantastique.
Beethoven ville ännu så länge med rubrikernas hjälp bara ge en känslomässig ledtråd, inte en innehållsmässig.
Hur Beethoven själv formulerat detta har återgivits många gånger, men låt mig få citera hur författaren och folklivsforskaren Karl-Erik Forsslund tolkar detta i en 28 sidor lång skrift om Beethoven från Verdandi 1918:
”Den sjätte, Pastoralsymfonin (i F-dur) är åter lugnare. Han tar efter den uppslitande kampen mot ödet sin tillflykt ut till skogens stillhet, landets idylliskt vänliga frid. Det är en natur- och folklivsmålning i klingande dur och strålande gott humör. Det är en rad tavlor med särskilda överskrifter. Sådan ’programmusik’ och textbeskrivning har ansetts oriktig och otillåtlig, det blir målning och ej musik, efterhärmning och ej fri självständig konst, har man sagt. Men Beethoven har själv bemött denna invändning: ’också utan beskrivning skall man förstå det hela – det är mer ett uttryck för känslorna inför det målade än ett försökt att måla av det i toner.’
Han säger också, att näktergalar och gökar hjälpt honom att komponera denna symfoni, och en närmare granskning har visat hur helt han levt i naturen, hur innerligt han lyssnat till dess musik (liksom flera motiv, kanske främst den dråpliga gammalvalsen med dess liksom haltande synkoperade rytm, visa hur nära och djupt han kände och förstod den gamla präktiga ursprungliga folkmusiken.)”
Pastoralsymfonin intar en särställning inom Beethovens skapande. Den plågade titanen unnade sig att vila ut i lantlig herdemiljö.
Text: Stig Jacobsson
