Ravel & Sjostakovitj

Pianokonsert G-dur 

Maurice Ravel (1875–1937)

Mot slutet av sin aktiva karriär arbetade Maurice Ravel samtidigt på sina båda inbördes mycket olika pianokonserter. Året var 1930, och snart skulle den förfinade esteten Ravel drabbas av sjukdomar som tystade honom. Ännu stod han på toppen och han hade fått beställning på en konsert för pianisten Paul Wittgenstein som förlorat sin högerarm i första världskriget – det blev den mörka och mardrömslikt tragiska ”vänsterhandskonserten”. Parallellt komponerade han en konsert i G-dur för Marguerite Long, och i båda fallen har de tilltänkta pianisterna spelat in sina konserter på skiva med tonsättaren som dirigent. Long uruppförde Ravels Pianokonsert i G-dur i Salle Pleyel den 14 januari 1931.

Konserten i G-dur blev en briljant, sprudlande solig konsert med klassisk tresatsig struktur och med virtuos orkesterbehandling, full av artisteri och en del sarkasm. Orkestern är luftig och innehåller på brassidan bara två horn och en trumpet. Här finns ibland en antydan av jazz. Gershwins Rhapsody in Blue skrevs bara sex år tidigare. När Ravel 1928 under fyra månader var på turné i USA, träffades de båda kollegerna, men det var också då Ravel nekade att ge Gershwin undervisning – han ville inte störa amerikanens naturbegåvning.

Idén till konsertens inledande tema hade Ravel fått på tåget mellan Oxford och London redan 1927, då han mottog ett hedersdoktorat vid Oxford universitet. Det är stället där pianisten ackompanjerar piccolaflöjtens soloinslag, innan pianisten själv får spela huvudrollen. Om Adagiot sa Ravel till pianisten Long att ”den långspunna frasen nästan tog kål på mig”, men tack! detta hör till det ljuvligaste som någonsin skrivits. Mozarts klarinettkonsert bidrog med inspiration, och det blev en dröm av ofattbar skönhet. Finalen är en delikat cocktail med jazzig ess-klarinett och trombonglissandi – och så småningom kan man kanske urskilja visan Three blind mice ...

Text: Stig Jacobsson 

Seven Visions for Piano and Orchestra – Sju visioner för piano och orkester

Thomas Enhco (1988)

I slutet av 2020 höll jag på att skriva ett stycke för piano och blåskvintett som skulle uruppföras i Frankrike. Men för första gången i mitt liv fick jag en blockering; jag kunde inte komponera. Jag bestämde mig för att analysera denna svårighet, att göra den till mitt studieobjekt. Det var året för covid-19-pandemin, denna mystiska sjukdom som sörjde världen. Vi musiker fick inte längre ge konserter, alla projekt vi påbörjade gick i stöpet. Det var ett år av stor ensamhet och förlust av mening på grund av successiva nedstängningar, en förlust av förtroende för institutioner, vacklande vissheter och uppkomsten av konspirationsteorier, vilket drev oss ännu längre ifrån varandra. Mordet på George Floyd i Trumps USA hade chockat mig djupt, och jag funderade på begreppet andning, som kopplade samman alla dessa ämnen.
Det var så huvudtemat kom till mig, en lyrisk och slingrande melodi som i början av stycket exponeras av oboen och som sedan tas upp av de andra blåsarna. Inspirationen återvände i galopp och jag komponerade sju olika ”bilder”, flyktiga visioner kopplade till de känslor som hade funnits i mig under hela året: ensamhet/ lugn/introspektion, hopp/vår, ångest/stränghet, sorg/återkallelse, frenesi/liv/rörelse, försoning/acceptans, ilska/uppror.
Fyra år senare uppmuntrade dirigenten Alondra de la Parra, som var mycket förtjust i huvudtemat, mig att skriva en version för piano och symfoniorkester – en rapsodi baserad på temana i den ursprungliga sextetten. Så jag skrev om och orkestrerade stycket helt och hållet och gav blåsarna en framträdande roll. Tillsammans uruppförde vi denna helt nya version i februari 2025 med Duisburger Philharmoniker i Tyskland. 
Här kommer en kort beskrivning:
Första visionen: Huvudtemat presenteras av oboen, sedan av klarinetten, som orkestern svarar på två gånger med en ifrågasättande kontrapunkt.
Andra visionen: Pianot introducerar ett ljust landskap, som en vårmorgon där träblåsarna liknar fåglar som vaknar under solens milda strålar efter vintern.
Tredje visionen: Det är en märklig skog, oroande men lockande, målad av stråkar, harpa och vibrafon i en svit av tolv ackord som pianot improviserar över. Sedan sätter fagotten, pianot och därefter kontrabasarna igång en rytmisk, nästan rockliknande baslinje, som punkteras av slagverk, och träblåsarna blir fåglar igen, denna gång oroliga för det hot som tornar upp sig över denna skog. Det hela avslutas med ett frenetiskt pianosolo över dessa alltmer spända harmonier.
Fjärde visionen: Huvudtemat spelas av flöjten och utvecklas av hela orkestern, i en kort men smärtsam reminiscens av det förflutna.
Femte visionen: Över en frenetisk femtaktig rytm skildrar ett pianoostinato fyrverkerierna, klockorna och stadsljusen i slutet av året. Stråkar, klockor och horn ansluter sig gradvis, innan blåsarna lanserar heroiska fraser över toppen. Senare improviserar pianot fritt över fyra ackord innan det går in i dialog med xylofonen och trumpeten, medan alla träblåsarna ackompanjerar med två sammanflätade rytmiska motiv, som kulminerar i en höjdpunkt med mässing och slagverk som avslutar denna vilda åktur.
Sjätte visionen: Pianot återger det inledande temat ensamt, innan en ny orkesterutveckling, vars slingrande harmoni framkallar en inre kamp mellan motstånd och acceptans.
Sjunde visionen: Harpan avbryter lugnet och återställer mystiken, punkterad av xylofonen, stråkarnas harmonier, första temats motiv som här och där citeras av trä- och brassblåsarna, samt glimtar av slagverk. Färger och rytmer kolliderar i ett storslaget crescendo där det inte längre finns någon tonalitet, innan pianot gör uppror och med full fart kastar sig in i slutdelen: febriga fraser som flyr ur massan och ett mörkt och envist groove, över vilket orkesterns ilska mullrar före den slutliga explosionen.

Text: Thomas Enhco, mars 2025

 

Symfoni nr 5, d-moll   

Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975)

I början av 1936 hade den sovjetiska partitidningen Pravda pekat ut Sjostakovitj som en dekadent tonsättare som var på väg in i en helt felaktig musikstil. Ja, han kallades rent av folkfiende, och eftersom Pravda var Stalins förlängda arm, var angreppet ytterst allvarligt. Sjostakovitj var inte stort mer än trettio år gammal, men redan det hetaste och största namnet på den sovjetiska tonsättarhimlen. Detta var inte alls någon garanti för att han skulle skonas.

Han hade haft stora framgångar med sin första symfoni, men den andra och tredje hade ansetts alltför radikala, och operan Lady Macbeth, som gått segrande fram och tagits upp av åtskilliga operahus, fann Stalin plötsligt vara så pervers att den bokstavligen försvann från teatrarna över en natt. Sjostakovitj drog därför för säkerhets skull tillbaka sin fjärde symfoni direkt efter generalrepetitionen, förvissad om att den inte skulle vinna förståelse. Han hade till stor del komponerat den i depressionen över tidens påhopp, och musiken hade blivit personligt tragisk, mörk och krävande. Den rymde med andra ord allt annat än den folkliga optimism som de socialrealistiska kulturbyråkraterna förordade.

Sjostakovitj kände kravet att presentera ett nytt verk eftersom tystnaden lätt kunde missförstås. Han påbörjade därför sin femte symfoni den 18 april 1937. Tonsättaren själv fann många likheter mellan den fjärde och femte symfonin, och många av hans protester har gått vidare till den femte, men han uttryckte sig på ett helt annat sätt. Med femte symfonin blev han åter allmänt uppskattad, kanske för att han bifogat en brasklapp: ”en sovjetkonstnärs svar på en rättvis kritik”. Om dessa ord var ärligt menade eller en tvingande nödvändighet är svårt att i efterhand avgöra, men faktum kvarstår att Sjostakovitj nu skrivit en symfoni i den stora ryska traditionen. Den är mäktig, gripande och grandios. Uruppförandet togs omhand av Leningradfilharmonikerna och dirigenten Jevgenij Mravinskij och ägde rum den 21 oktober 1937, på den ryska revolutionens tjugoårsdag. Musiken hyllades med långa ovationer.  

Sjostakovitj hade komponerat en symfoni i traditionell form, men den över femton minuter långa, långsamma första satsen bryter mönstret. Det är en grandios inledning med bred dramatik, men det är samtidigt en kompromisslös musik som är kemiskt fri från utåtriktad folklighet. Andra satsen rymmer raffinerad parodi och den tredje är patetiskt laddad. Det krävdes stort civilkurage att skriva sådan abstrakt och subjektiv musik, och egentligen är det märkligt att den blev så framgångsrik. Förmodligen var det finalen som lurade makthavarna. De hörde segerrikt stöveltramp. Men den känsliga delen av premiärpubliken grät, för den hörde maktens kreatur klampa in i en ekande tomhet, in i en tragedi utan återvändo. ”Väntan på avrättningen är ett av de teman som hela livet plågat mig”, skrev Sjostakovitj i sina (kanske fejkade) memoarer, och orden passar bra in även här. Femte symfonin återupprättade Sjostakovitjs rykte och blev hans mest spelade i såväl öst som väst. Nog måste man ha undrat vart den fjärde tog vägen. Den uruppfördes inte förrän under det politiska ”tövädret” nyåret 1961.

Text: Stig Jacobsson