Konsertuvertyr nr 2
Florence Price (1887-1953)
Florence Price var en afroamerikansk tonsättare och pianist som komponerade över 300 verk; symfonier, konserter, kammarmusik, körverk och sånger. När raskravaller exploderade i Price hemstad i amerikanska södern 1927 flyttade hon till Chicago. Här blev hon del av Chicago Black Renaissance, en konstnärlig och social rörelse inom den afroamerikanska gemenskapen under 1930-1950-talen. Svarta amerikaners historia påverkade Price starkt. Det var människor som knappt 20 år innan hon föddes fortfarande varit förslavade. Hon kombinerar själfullt senromantisk klassisk musik med afroamerikanska musikformer som spirituals, ragtime och folkdansrytmer med ursprung i Afrika.
Price fick sitt genombrott i juni 1933 när Chicago Symphony Orchestra framförde hennes första symfoni. Men tidens dirigenter var främmande för att framföra hennes verk. Som hon själv sa: Jag har två saker emot mig: jag är kvinna och jag är svart.
Florence Price var redo för de stora scenerna långt innan en svart kvinnlig kompositör fick ta en sådan plats. Men när hon dog 1953 glömdes hon bort.
2009 hittades högar av noter i hennes övergivna sommarhus i Illinois. Bland noterna fanns Konsertuvertyr nr 2 från 1943.
Konsertuvertyren är baserad på tre viktiga spirituals; Go Down, Moses (Oh! Let My People Go), Ev’ry Time I Feel the Spirit och Nobody Knows the Trouble I've Seen.
Go Down, Moses (Oh! Let My People Go) refererar till det judiska folkets befrielse från Egypten vars frihetslängtan de svarta slavarna kunde relatera till.
Ev’ry Time I Feel the Spirit beskriver kraften och energin som frigörs genom hängivenheten till Guds ande - en känsla som sägs göra den svarta religiösa upplevelsen ojämförlig med någon annan. Nobody Knows the Trouble I've Seen uttrycker den intensiva känsla av sorg och smärta hos en individ som tvingas vara en annan människas tvångsarbetande egendom. Samtidigt ger sången hopp genom uppmaningen att sätta tilltro till Jesus.
Text: Catarina Ek
Nobody knows de trouble I see , för trumpet och orkester
Bernd Alois Zimmermann (1918-1970)
Bernd Alois Zimmermann var en tysk kompositör av orkester- och solokonserter, balett- och kammarmusik, operan Die Soldaten samt elektronisk musik på magnetband. Som ung man i Nazityskland kom Zimmermann endast i kontakt med klassisk, framför allt tysk, musik. Den nya konstmusiken och jazzen ansågs vara konst i förfall och en konspiration mot den tyska anständigheten. Han tvingades också strida i Wehrmachts väpnade styrkor. Krigets fasor och regimens rasism kom att påverka Zimmermann under resten av hans liv. Hans musik skildrar ofta teman som förlust, lidande och förtvivlan samt en längtan efter harmoni mellan alla slags människor.
Efter kriget kom Zimmermann i kontakt med Arnold Schönbergs tolvtonsmusik och seriell musik av tonsättare som Pierre Boulez och Karlheinz Stockhausen. Han bröt dock aldrig helt med traditionen. Han lät sig influeras av afroamerikansk musik vars spirituals påminde om den rasism han observerat under kriget. Den antiauktoritära jazzens flexibilitet definierade Zimmermann som en slags "oförstörd medvetenhet”. Han utvecklade en egen stil där musikaliska citat spelar en stor roll och blandade melodiska element och influenser från olika kulturer och tider inom samma komposition.
I trumpetkonserten Nobody knows de trouble I see, som uruppfördes 11 oktober 1955 i Hamburg,är citaten klart skönjbara. I konsertens enda sats använder Zimmermann spiritualens melodi som grundstomme; toner av smärta, lidande och hopp. Ett färgrikt atonalt nät luckras upp av inskjutna off-beats, swingelement och jazziga solomellanspel som skapar en förening mellan jazz och klassisk musik. Verket kräver en synnerligen virtuos trumpetare. Trumpeten, förknippad med både militärmusik och jazzig improvisation, både leder och reagerar på orkesterns mångfacetterade ljudvärld. Musiken tonar ut med en längtansfull känsla av den goda kampen - som dock ännu inte vunnits.
Text: Catarina Ek
Symfoni nr 8
Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975)
Under krigsåren var Sjostakovitj flitigt verksam med att skriva många olika sorters musik, dels sådana som stärkte honom själv, och dels sådana som kom att ingå i landets psykologiska försvar. Som en orubblig hörnpelare står den sjunde symfonin "Leningradsymfonin" och förväntningarna var stora när det stod klart att han också arbetade på en åttonde. Den uruppfördes den 4 november 1943 av dirigenten Jevgenij Mravinskij, som också fått sig symfonin tillägnad. På många sätt är åttan en fortsättning eller parallell till sjuan, ett kompletterande syskonverk. Men den är samtidigt en antites, och har därför alltid varit mer omdiskuterad.
Medan enstaka kritiker sätter den åttonde symfonin framför den sjunde och menar att den är en musikalisk motsvarighet till Goyas krigsskildringar eller Picassos Guernica, så finns det de som menar att det musikaliska innehållet är alldeles för fattigt för ett symfoniskt arbete av denna omfattning. Symfonin har en speltid på en dryg timme.
Sovjetkritiken angrep också symfonin ideologiskt och frågade sig hur man kunde skriva en optimistisk symfoni i krigets inledningsskede, när den tyska faran blev alltmer hotande för var dag, och en tragisk symfoni när tyskarna började bli besegrade och drevs på flykten. Var fanns egentligen Sjostakovitjs sympatier? Medan sjuan förblivit populär i Sovjet, har åttan under långa perioder varit förbjuden att framföras. Den förklarades till och med offentligen vara antirevolutionär och antisovjetisk.
Sanningen är snarast den att sjuan var en spontan reaktion av ett ögonvittne, medan åttan skrevs under inverkan av moget övervägande, med perspektiv på krigets fasor. Här finns bitterhet och resignation. Musiken slutar inte med någon jublande apoteos. Tvärtom finns det inte många symfonier som dör bort så stilla, för hur skulle man kunna hylla kriget, som nu var inne på sitt tredje år? Lika mångordig som han varit om Leningradsymfonin, lika tystlåten har han varit om åttan, som vissa musikvetare velat kalla Stalingradsymfonin, efter ett av krigets viktigare slag under dessa år, men beteckningen har inte något med musiken att göra.
Sjostakovitj sa 1956: "Jag beklagar oerhört att symfoni nr 8 förblivit ospelad under så många år. I detta verk finns ett försök att uttrycka de känslomässiga erfarenheterna hos folket, att reflektera den fruktansvärda tragedin av ett krig..."
Första satsen är tragiskt pessimistisk. Genom att manipulera och mixtra med tematiken vill tonsättaren skildra de byråkratiska ordvrängarna och deras livsfientliga och omänskliga attityd, den som är grunden för all militant fascism. Han förhånar dem med sin egenartade karikatyrkonst, men de går till motangrepp och rustar sig till strid i en brutal marsch. Andra satsen är en energisk kontrast. Här finns försvarsvilja och en sammanbiten förhoppning om bättre tider. Den avslutande delen, med militärtrumma, bildar tillsammans med de två följande satserna en marschtrilogi: en för vardagshjältar, en eggande för Röda Armén och en sorgmarsch i form av en mycket långsam passacaglia. Den femte satsen har pastorala övertoner – sovjetinvånaren har överlevt helvetet och skall nu bygga framtiden. Men hur kommer den att se ut? Att kriget tar slut innebär inte att alla blir lyckliga och att alla problem blir lösta, tvärtom.
Text: Stig Jacobsson
