Claude Debussy (1862–1918), Förspel till en fauns eftermiddag
Claude Debussy kom att bana väg för ett nytt sätt att se på musik. Han blev förgrundsgestalten för den stilepok som kallas impressionismen, och på ett sätt som påminner om de impressionistiska målarnas sätt att måla, komponerade Debussy gärna i luftiga pastellfärger. Hans musik har otydliga gränser, där tonerna ofta går över i varandra utan skiljelinjer, och där klangfulla ackord är viktigare än melodierna. Rörelsens namn lånades från Claude Monets målning L'impression soleil levant (Intryck soluppgång).
1876 skrev den franske poeten Stéphan Mallaramé en längre berättande dikt med titeln Förspel till en fauns eftermiddag, och Debussy funderade länge på att sätta musik till en dramatisk uppläsning av denna dikt i form av ett förspel och ett antal vinjetter. Han började 1892 komponera något han kallade Prélude, Interludes et Paraphrase finale. Men alla dessa tankar resulterade till slut bara i ett förspel, som kan tolkas som en fri illustration av dikten, där faunens drömmar (eller var det verklighet?) och lidelser beskrivs utan programmusikaliska förtecken.
Faunen (denna mytiska kombination av man och get) försöker minnas. Hade han haft besök av älskliga nymfer? Hans tankar blir suddiga och blandas upp med skogens och blommornas dofter. Han njuter av vindruvorna, solens värmande strålar och den varma marken som sluter sig kring hans trötta kropp. Mallarmé sägs ha varit mycket nöjd med musiken, men så rymmer musiken också några av impressionismens mest skimrande pastellklanger.
Uruppförandet dirigerades av Gustave Doret den 22 december 1894, och orkesterdikten framfördes så småningom också som balett med koreografi av självaste Diaghilev. Det var den legendariska Ryska baletten i Paris som framförde stycket med ingen mindre än Nijinskij som en för tiden skrämmande frigjord och erotiskt trånande faun.
Sergej Prokofjev (1891–1953), Pianokonsert nr 3 C-dur op 26
Sergej Prokofjev skrev fem pianokonserter och han uruppförde själv flera av dem eftersom han också var flyhänt pianist. Han satt också vid pianot när den tredje pianokonserten uruppfördes i Chicago den 16 december 1921. Framförandet blev en stor framgång, och konserten har fortsatt att vara en av hans mest spelade.
Han hade då nyligen lämnat Sovjetunionen och rörde sig nu obehindrat i Europa och USA. Konserten hade han börjat skriva under sommaren samma år, och arbetet hade gått undan. Han befann sig på semesterorten Étretat vid kusten i Normandie men den vackra och avkopplande miljön speglas inte i konserten. Han var full av idéer: "När jag påbörjar ett stort verk, har jag vanligen samlat på mig idéer som skulle räcka till ett dussin verk.” Det verkar som han i tankarna redan befann sig i storstaden Chicago med sitt utåtriktade konsertliv.
I den tredje pianokonserten hittar man mycket av den uppkäftighet som Prokofjev gärna visade i unga år, men den är också ett tidigt exempel på den vackra lyrik han arbetade vidare på under sin ålderdom. Efter en kort och långsam introduktion följer den egentliga första satsen, vilken är hållen i en personlig sonatform, full med dekorativa detaljer. Andra satsen består av fem fantasirika variationer över ett älskvärt tema som han tecknat ner redan 1913. Variationernas utformning följer mönstret Andantino, Allegro moderato (poco meno mosso), Andante meditativo och slutligen Allegro giusto. Konsertens final är synnerligen rytmisk, och ställer stora krav på solistens virtuositet.
Det skulle dröja tio år innan Prokofjev åter gav sig på en pianokonsert, men den fjärde kom att bli mycket sällan spelad, och den skrevs för bara vänster hand.
Béla Bartók (1881–1945), Konsert för orkester
Béla Bartók är kanske mest känd som den ungerske musikforskaren och tonsättaren som gjorde årslånga forskningsresor runt i bygderna i Ungern, Rumänien, Bulgarien och även i norra Afrika, för att samla autentisk folkmusik. Stycken han sedan ofta använde som teman i sina egna kompositioner. Med tiden blev hans musik allt djärvare, och han kom att betraktas som en av 1900-talets främsta nyskapare – både älskad och omstridd.
Under andra världskriget emigrerade Béla Bartók till USA. Han hade blivit hårt ansatt av nazisterna. Bland annat hade han blivit så upprörd av deras lista över "degenererade" konstnärer, att han själv begärde att bli uppförd på den.
I augusti 1943 lämnade han New York för att ta semester vid Saranac Lake. Han behövde verkligen vila upp sig, för hans hälsa var vacklande. Under en vistelse vid Doctor's Hospital fick han besök av den berömde dirigenten Serge Koussevitzky, känd för sitt intresse för nyskriven musik. Den här gången erbjöd han 1000 dollar för ett nytt verk av Bartók för symfoniorkestern i Boston. Tonsättaren gladdes mycket över denna uppmuntran, men tvingades förklara att han nog inte skulle orka med uppgiften.
Men när Bartók mot hösten återvände till New York kände han sig mycket mer vital och fylld av energi. Han var på gott humör, och i bagaget hade han redan en fullbordad Konsert för orkester. Han hade dedicerat verket till Koussevitzkys hustru Natalie.
I sin programförklaring till uruppförandet den första december 1944 skrev Bartók att musiken fått sitt namn av det faktum att varje enskilt instrument eller instrumentgrupp fått konsertanta eller rent solistiska uppgifter.
Det är en vital och kraftfull konsert, som lika gärna skulle ha kunnat kallas en symfoni, men den är ovanlig också därför att den har fem (och inte som normalt fyra) satser. Den fjärde satsen har både roat och förbryllat genom att det så kallade invasionstemat ur Sjostakovitjs sjunde symfoni "Leningradsymfonin" citeras och parodieras – ja, det till och med skrattas ut av blecket. Tonsättarens son Peter har påpekat att även Sjostakovitj hade lånat just detta tema, och att det ursprungligen är en kabaretsång, och att det var den Bartók tänkt på. Frågan är om den förklaringen stämmer. Man vet att Bartók strax innan hade hört det amerikanska uruppförandet av Sjostakovitjs symfoni i radio, och att han förargat sig över just denna melodi.
Den återvunna hälsan skulle dessvärre inte hålla i sig. Konsert för orkester kom att bli Bartóks sista stora verk. Han gick bort året därpå.
Texter: Stig Jakobsson
