Tjajkovskij första tur i Europa
I december 1887 åkte Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) på sin första europeiska dirigentturné och framförde sin egna kompositioner. Han dirigerade konserter i Leipzig, Hamburg, Berlin, Prag, Paris och London. På julafton hade han anlänt Leipzig. Där umgicks han några veckor med den berömde violinisten Adolph Brodsky och hans hustru Anna. 1881 hade Adolph Brodsky lysande framfört Tjajkovskijs svårspelade Violinkonsert, op 35, för en Rysslandsfientlig publik i Wien. Detta hade stort imponerat på Tjajkovskij. På nyårsdagen 1888 bjöd paret Brodsky in honom på en middag dit både Johannes Brahms och Edward Grieg också var inviterade. Den i sociala sammanhang blyge Tjajkovskij var helt oförberedd på detta första möte med Brahms. Om man inte gillar musiken kan man då gilla upphovspersonen? Brahms var den stora klassicisten som skrev enorma symfonier och konserter, Tjajkovskij romantisk känslomässig och lika färgstark som Brahms var sober. Det tycks trots allt ha blivit ett hyfsat trevligt möte. Den alltid så sarkastiske Brahms spelade piano och undrade varför egentligen Tjajkovskij ville lyssna. Värdinnan tyckte sig märka att ryssen inte var så förtjust i musiken, något han senare också erkände. Situationen räddades när paret Edvard och Nina Grieg anlände, Tjajkovskij älskade norrmannens musik. De umgicks och blev goda vänner.
Runt i Europa och hem till Ryssland
När Tjajkovskij senare i januari kom till Hamburg för att dirigera i Fiharmonien mötte han Theodor Avé-Lallemant, som 1847 varit en av grundarna till Hamburger Tonkünstlerverein. De blev goda vänner trots att den över 80 år gamle Avé-Lallemant inte gillade Ryssland och försökte övertala Tjajkovskij att flytta till Tyskland. Tjajkovskij bestämde sig för att tillägna den gamle mannen sitt nästa stora verk, Symfoni nr 5.
När Tjajkovskij slutligen efter Paris och London i april kom hem till Ryssland tänkte han påbörja arbetet med den femte symfonin. Han hade inte skrivit en numrerad symfoni på tio år. Dock hade han fått ur sig fem operor, framför allt succén Eugen Onegin (1879) som blev början på hans internationella anseende. Samt ytterligare en rad andra verk som andra pianokonserten, 1812-uvertyren, Capriccio Italien och den onumrerade Manfredsymfonin (1885).
Modfälld och utan inspiration
Under våren flyttade han in i nytt hus och istället för att komponera tillbringade mesta tiden i trädgården och funderade över att börja ägna sig åt blommor. Till sin mecenat Nadezjda von Meck skrev han att han inte hade någon som helst inspiration för musikaliskt skapande och till sin bror Modest klagade han över bristande lust. Innan han började komponera beskrev Tjajkovskij den kommande symfonin som en fullständig resignation inför ödet i sin anteckningsbok, något i stil med "... en fullständig resignation inför ödet, vilket är detsamma som ödets outgrundliga förutbestämdhet …"
Tjajkovskij uppgivenhet kan ha att göra med att hela sitt liv kämpade med det samhälleliga trycket mot homosexualitet och möjligen också med egna kval över sin läggning. Tio år tidigare hade han ingått ett katastrofalt äktenskap, lämnat kvinnan kort efter vigseln, fått ett nervöst sammanbrott och gjort ett självmordsförsök. Resten av sitt liv levde han rädd för att kvinnan skulle avslöja hans läggning. Konstnärskretsarna i Moskva och Sankt Peterburg var dock tillåtande bara man skötte sina homosexuella kärleksaffärer diskret. Annars kunde man pliktas med piskstraff och deporterades obönhörligen till Sibirien. Efter fyra sommarmånaders arbete, 26 augusti, meddelade Tjajkovskij von Meck att han var färdig med sin Ödessymfoni.
Symfoni nr 5 i e-moll
I Symfoni nr 5 återkommer ödestemat cykliskt och håller samman de fyra satserna. I första satsen har symfonin karaktären av begravning men förvandlas gradvis till den triumfmarsch som dominerar den sista. I andra satsen hörs två känsloladdade motiv växla mellan hornet och oboen, men ödesmotivet bryter in. Tredje satsen kontrasterar med en väluppfostrad elegant vals, men mörkret jagas ändå inte bort. I finalen förvandlas temat, blir marschliknande och skiftar i dur. Verkets (och Tjajkovskijs?) inåtvändhet blir nästan påträngande stridslysten och avslutas i stor triumf. I likhet med Beethovens femma hade Tjajkovskijs fjärde symfoni uttalat varit en triumf över ödet. I Symfoni nr 5 är det inte lika uttalat, men som någon har uttryckt det; om Beethovens femma kan beskrivas som att Ödet knackar på dörren för att komma in så försöker Ödet i Tjajkovskijs femma ta sig ut.
Symfoni nr 5 uruppfördes under tonsättarens ledning i Marinskijteatern i Sankt Petersburg 17 november 1888. Tjajkovskij var själv inte nöjd. Men symfonin har blivit ett av hans mer populära verk; en klassisk Tjajkovskij med en välarbetad och skickligt livfull orkestrering och med en underbar melodi för solohorn.
Åter upplagd för musik
Nöjd eller inte, Tjajkovskij hade i alla fall återfått inspirationen. Redan innan han färdigställde femman påbörjade han fantasiovertyren Hamlet som han tillägande Edward Grieg, och några veckor senare satte han igång med den odödliga musik till en ny balett - Törnrosa. Och än mer skulle det komma.
Text: Catarina Ek
