Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791): Klarinettkonsert A-dur
Första gången Mozart spelade tillsammans med den fine klarinettisten Anton Stadler lär ha varit i början av 1784, då i Mozarts egen Kvintett för piano och blåsare. Det var då Mozart upptäckte vilka oväntade resurser klarinetten hade. Inom kort skulle Mozart komponera tre av klarinettlitteraturens första och största mästerverk för vännen och frimurarbrodern Stadler: Kegelstattrion, Klarinettkvintetten och slutligen Klarinettkonserten, skriven endast några få månader före Mozarts död, och i dr Köchels Mozartkatalog försedd med nr 622 av hans 626 kompositioner.
Mozarts klarinettkonsert har nästan kammarmusikaliska kvaliteter och i orkestern saknas de ljudstarka trumpeterna, oboerna och pukorna. Dessutom finns här ett höstligt vemod som får lyssnaren att fundera över om tonsättaren kände på sig att hans dagar var räknade. Inte undra på att Schumann och de andra romantikerna satte denna konsert mycket högt.
Den första satsen är viktigast, och den har en klassisk struktur med en enda utvecklad, intensiv melodi. Uttrycket är melankoliskt och här finns en del intervall som tolkats som frimurarsymboler. Början och slutet av andra satsen är mycket enkla, men mellandelen är livligare och demonstrerar instrumentets omfång. Lyssna även på finalens uttrycksfulla dialoger mellan flöjt och celli.
Text: Stig Jacobsson
Anton Bruckner (1824–1896): Symfoni nr 9, d-moll
När den åldrande Bruckner arbetade med sin nionde symfoni anade han att slutet var nära. Till sin läkare sade han: ”Du förstår, jag har ju redan tillägnat två jordiska majestät symfonier: Den stackars kung Ludwig som konstens kungliga beskyddare, och vår lysande käre kejsare, det högsta jordiska majestät som jag erkänner. Och nu ägnar jag mitt sista verk åt alla majestäters majestät, den älskade Gud, och hoppas att han ska ge mig tid att fullborda detsamma.” Sjuan hade tillägnats kung Ludwig II av Bayern och åttan Österrikes kejsare Franz Joseph I. Bruckners böner hörsammades inte – när han lämnade jordelivet 1896 hade han endast hunnit fullborda tre av fyra satser. Många försök har gjorts att med utgångspunkt i efterlämnade skisser fullborda den fjärde satsen, men dessa har förblivit udda kuriositeter. Det som Bruckner hann komponera framstår ändå som ett fullbordat mästerverk – vad finns egentligen mer att säga efter tredje satsens rofyllda avslut?
Innan vi når så långt har musiken tagit oss från förtvivlan och kamp till försoning och hopp i flera steg. Den ödesmättade inledningen till första satsen (Feierlich, Misterioso) växer till en dramatisk urladdning och övergår så småningom till ett lyriskt sjungande avsnitt. De olika motiven ställs mot varandra i en intensiv genomföring innan det lyriska temat återkommer. Satsen avslutas med något som för tankarna till en högtidlig procession. Andra satsen (Scherzo) är suggestiv, energisk och rytmisk. Strukturen är tredelad med en mellandel av livfull, nästan improviserad karaktär. I den avslutande satsen (Adagio) som tog Bruckner två år att skriva, öppnar sig evighetsperspektiven. Det gäller såväl de melodiska linjernas längd – här får allt ta den tid som behövs – som musikens karaktär av ett slags avsked.
Text: Henrik Marmén
