Förspel och Isoldes kärleksdöd ur Tristan och Isolde
Richard Wagner (1813–1883)
1859 kunde Wagner avsluta Tristan och Isolde, även om premiären inte ägde rum förrän i München den 19 juni 1865. Efter många års sökande hade hans slit resulterat i en enorm, romantisk opera. Sin vana trogen hade han själv skrivit texten. Ämnet hade han funnit i en tysk dikt från 1200-talet, men ursprunget till denna berättelse kan man spåra ända tillbaka till en forntida keltisk legend. Redan i förspelets inledningstakter översköljs lyssnaren av en magi som har sin grund i förälskelsen i sin vän Otto Wesendoncks hustru Mathilde, men också i att han vid denna tid fördjupade sig i Schopenhauers filosofi.
Tristan och Isolde handlar om förbjuden kärlek som endast kan förverkligas genom att de älskande ger upp viljan att leva, för att istället förenas i en värld av icke-existens. Det hela är synnerligen sublimt. Förspelet till denna långa opera är ett exempel på långt driven kromatik. Det var det bästa sättet Wagner kände till för att uttrycka sin längtan efter kärlek och död.
Den irländska prinsessan Isolde var gift med den åldrade kung Marke av Cornwall, men hans systerson, riddaren Tristan, faller med hjälp av en kärleksört i armarna på Isolde. Operan avslutas med att Isolde sjunger en klagosång för Tristan, och därefter faller död ner över hans dödligt sårade kropp. Detta parti, Isoldes kärleksdöd, är så laddat och hett att man ofta framför det rent orkestralt. Sångtexten börjar: "Milt, knappt märkbart ler hans läppar, se, hans ögon sällsamt öppnas..."
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 2 D-dur
Jean Sibelius (1865–1957)
Tidigt på våren 1901 befann sig Jean Sibelius i den lilla staden Rapallo på Italiens västkust, och det var där han påbörjade sin andra symfoni. Senare på hösten skrev han färdigt symfonin hemma i Finland och han dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 8 mars 1902. Mottagandet på hemmaplan blev så entusiastiskt att symfonin inom kort måste spelas på nytt tre gånger. Kritikerna menade att "en sådan tonsättning har aldrig tillförne klingat hos oss".
Symfonin betydde en viktig vändpunkt i Sibelius liv. Hittills hade han gärna hämtat sitt stoff från Finlands sagoomspunna forntid och inspirerats av det finska folkeposet Kalevala. Men nu vände han sig ut mot Europa och sin egen tid. Han gick även in i sig själv, analyserade sitt liv och fann i sin egen personlighet ett nytt material för sitt skapande. Men det finns också de som tolkat in alldeles för mycket. Några gick så långt att de kallade symfonin för ”Befrielsesymfonin”, men allt detta måste betraktas som efterkonstruktioner. Sibelius hävdade alltid att allt han skrivit saknade litterärt, berättande innehåll.
Allt är inte heller allvar och kamp, här finns förvisso också ljus och idyll, så det förvånar inte att detta blivit Sibelius mest spelade symfoni. Hans arbetsstudio i Rapallo var inbäddad i prunkande grönska, och detta har säkert påverkat tonspråket. Som alltid med personlig och ärlig musik mottogs Sibelius andra symfoni med diametralt motsatta åsikter. Men många ur samtiden blev djupt gripna av detta mästerverk.
Text: Stig Jacobsson
