Tjajkovskij & Schumann

Pavane i fiss-moll op 50 (1887)

Gabriel Fauré (1845-1924)

Pavane i fiss-moll, op. 50 är ett av den franske kompositören Gabriel Faurés mest älskade verk. Stycket var ursprungligen för piano men är mer känt i versionen för orkester och kör ad libitum, vilket innebär att kördeltagandet är valfritt.

Fauré komponerade orkesterversionen vid slottet Le Vésinet sommaren 1887. Stycket var tänkt att spelas på slottets sommarkonserter med dess musikaliske ledare Jules Danbé. När Fauré ville dedicera verket till sin beskyddare, grevinnan och kulturmecenaten Elisabeth Greffulhe, beslöt han att lägga till körsång för att göra verket lite mer storslaget. Fauré skrev in en körstämma i partituret, men med vetskapen om att stycket är ganska komplett bara i orkestern, indikerade det att rösterna kunde användas eller inte. Orkesterversionen framfördes första gången på en konsert i Lamoureux under ledning av Charles Lamoureux den 25 november 1888. Tre dagar senare uruppfördes körversionen vid en konsert av Société nationale de musique.

Stycket är känt för sin graciösa, nästan flytande melodi som förs fram av stråkarna. Dess första mening, som i sin tur tas av en flöjt, sedan oboe och klarinett, är styckets huvudinnehåll, även om en ny idé introduceras halvvägs som ger lite intensitet. Melodilinjerna svajar mjukt, men är alltid på väg framåt tills musiken närmar sig ett mjukt slut. Faurés gåva för melodi lyser igenom Pavane, med varje instrument som delikat utvecklar motivet. Även om verket är ganska kort (bara cirka sex minuter långt), lyckas det förmedla en känsla av djup och innerlighet. Fauré själv beskrev stycket som elegant men inte så märkvärdigt.

Text: Mats Gripenblad 
 

Violinkonsert D-dur op 35 (1878) 

Pjotr Tjajkovskij (1840–1893)

För den labile Tjajkovskij måste det ha varit en oerhörd nervpåfrestning att skriva ett nytt verk för soloinstrument och orkester. När han fullbordat sin första pianokonsert 1875 och visat den för kollegan och pianovirtuosen Nikolaj Rubinstein, förklarade denne kallt att konserten var ospelbar. 

När Tjajkovskij så inspirerades att komponera en violinkonsert samarbetade han med den unge violinisten Joseph Kotek – student till Tjajkovskij – för att slipa bort vassa kanter och speltekniska klumpigheter. Efter några månaders arbete i Clarens i Schweiz var konserten klar och presenterades för den beryktade läraren och solisten Leopold Auer i St Petersburg, som prompt meddelade att verket var ospelbart. 

Tjajkovskij var en känslomänniska, han sörjde, söp och tvivlade på sin egen förmåga. Men han gav inte upp. Violinkonserten låg i byrålådan i tre år innan violinisten Adolph Brodsky vågade sig på ett framförande med Wiener Philharmoniker under Hans Richters ledning. Reaktionerna var blandade, de negativa övervägde och konserten fick stå ut med att kallas vulgär och bravurartad. Sedan dess har den dock klättrat på popularitetslistan och placerat sig bland de fyra, fem främsta och mest omtyckta i repertoaren. 

Det här är fullblods-Tjajkovskij med drypande sentiment, klängiga melodier och undersköna orkesterfärger. Tjajkovskij var en föregångare när det gällde att utnyttja träblåsets alla klangmöjligheter. De tårfyllda stråkdragen sväller av tro och tvivel i första satsen, sorg i den andra och slutligen glädje i den sista satsen. Konserten är inte ospelbar, men svårspelad så det räcker. Det insåg Leopold Auer, som kanske inte vågade riskera ett misslyckande. 
Må han rodna i sin himmel. 

Text: Stefan Nävermyr 

Symfoni nr 2 

Robert Schumann (1810–1856)

Efter halvhjärtade juridikstudier beslöt Robert Schumann att bli pianist och började ta lektioner för Friedrich Wieck i Leipzig. Där träffade han dottern i huset – som han genast blev förälskad i trots att hon bara var i tioårsåldern. Det dröjde åtskilliga år innan Friedrich Wieck tillät giftermål; först efter en utdragen rättegång fick de 1840 tillstånd att gifta sig. På grund av en handskada 1832 tvingades Robert Schumann överge drömmarna om att bli pianovirtuos; han koncentrerade sig i stället på komposition och musikskriftställeri. År 1834 grundade han Neue Zeitschrift für Musik, vars redaktör han var i tio år. Som kritiker lyfte han bl a fram Chopin, Berlioz och Brahms – som kom att bli en nära vän till paret och ofta sedd gäst i huset. 

Felix Mendelssohn värvade Robert Schumann som piano- och kompositionslärare till det nygrundade konservatoriet i Leipzig. Efter en tids verksamhet även i Dresden flyttade han till Düsseldorf, där han utsetts till stadsmusikdirektör; en anställning han sedermera fick lämna eftersom hans psykiska ohälsa tilltog. 

Robert Schumann ogillade "musikalisk kälkborgerlighet" och gav sig i sitt komponerande hän ett svärmiskt och personligt färgat känslomåleri (det är betecknande att en av hans verk betitlats Träumerei). Symfoni nr 2 (kronologiskt Schumanns tredje) skrevs skissartat under några intensiva decemberveckor 1845 – en för kompositören svår tid: han kämpade mot depression och försvagad hälsa. Själv förklarade han att symfonin delvis var att betrakta som en hommage till Johann Sebastian Bach, vars kontrapunktik Schumann nyligen börjat studera mer ingående. Därutöver hoppades Schumann att själva kompositionsarbetet i någon mån skulle häva den allmänna kraftlöshet som depressionen medfört. 

Orkestreringsarbetet drog ut på tiden – urpremiär blev det först i november 1846, i Gewandhaus i Leipzig, med Felix Mendelssohn på dirigentpulten. Visst anas genklanger av både Bach och Beethoven i denna yppiga, kraftfulla symfoni, komponerad av en romantiker som av många musikforskare likväl anses ha nått som längst i det mindre formatet. Hur som helst: i detta ärkeromantiska, personligt färgade orkesterverk (där de sedvanliga andra- och tredjesatserna fått byta plats) manar Robert Schumann fram en storvulen glans som sannolikt stod i skärande kontrast till det svårmod som vid denna tid alltmer hade börjat invadera hans liv. 

Text: Björn Gustavsson