Ottorino Respighi (1879–1936)
Trittico Botticelliano
Våren
Tre konungars tillbedjan
Venus födelse
Ottorino Respighi har gått en annan väg än de flesta andra italienska tonsättare. Även om också han faktiskt komponerat ett par operor, så är det inte dessa han blivit mest känd för. Tjugotre år gammal reste han till St Petersburg för att studera instrumentering för Rimskij-Korsakov, och man kan lätt märka dennes inflytande över Respighis färgsprakande orkesterverk – inte minst i de tre symfoniska sviter för stor orkester som hyllar den eviga staden: Roms fontäner, Roms pinjer och Romanska fester. Från 1913 bodde han i Rom, och där skrev han 1927 den orkestrala triptyken Trittico Botticelliano för en betydligt mindre orkester än vanligt. Han hade inspirerats av den store 1400-talsmästaren Sandro Botticellis tre mest berömda målningar, vilka alla finns att beskåda i Uffizierna i Florens. Verket är dedicerat till den amerikanska mecenaten Elizabeth Spargue Coolidge, och det uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent under en av mecenaten organiserad festival i Wien.
De tre tavlorna har tolkats lika ljust och genomskinligt som bilderna i sig själva, de är fantasifulla och graciösa. ”Våren” bjuder till aktivitet med eleganta drillar i blåsare och stråkar, och den lantliga miljö man också hittar i Vivaldis ”De fyra årstiderna” är aldrig långt borta. ”Tre konungars tillbedjan” blickar tillbaka till medeltida kyrkomusik med citat av den gamla hymnen ”Veni, veni, Emmanuel”, och dess kvasireligiösa stämning kombineras i mellandelen med orientaliska associationer i piano, celesta och harpa på ett sätt som knyter an till tavlans motiv. ”Venus födelse” målar klangligt upp gudinnan i sitt snäckskal, men musiken ger också det böljande vattnet en romantisk melodi i genomskinliga stråkar. Musiken når en typisk Respighiklimax och dör sedan bort i fjärran, varpå den antika skönheten kärleksfullt glider ut på havet.
Den här gången närmar sig inte hans musik det ideal som rådde när Botticelli var verksam, men i flera senare verk har han bidragit med mästerverk i neobarock och neoklassisk stil.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Pianokonsert nr 9 Ess-dur ”Jeunehomme” (K271)
Allegro
Andantino
Rondeau: Presto
Det är främst för sina symfonier, operor och pianokonserter Mozart blivit mest älskad. Den sista pianokonserten han skrev har tilldelats nr 27, så när vi nu spelar hans nr 9, förstår vi att det är ett tidigt verk. Den har fått ett märkligt namn: ”Jeunehomme”, därför att han skrev den till en ung fransk pianist med detta namn. Man vet inte mer om henne än att hon var skicklig på sitt instrument och att hon träffade Mozart i Salzburg 1777. Vi känner inte ens till hennes förnamn, men Mozart kallade henne ”Jenomy”. Förmodligen träffades de på nytt i Paris året därpå. Hade de möjligen en romans? Spekulationer i den riktningen har inte saknats, och ligger onekligen nära till hands, då den krävande pianokonserten Mozart skrev till henne är ett underverk av passionerad inspiration. Aldrig tidigare (eller senare för den delen) har han varit så ivrig att få presentera solisten i en pianokonsert. Helt i strid mot tidens alla regler om att orkestern först inleder och presenterar det tematiska material som konserten bygger på, får pianisten här komma in redan i andra takten. Å andra sidan får pianot spela rollen som ackompanjatör, med enkla ackord, när oboen senare övertar temat.
I andra satsen hittar man Mozarts allra första konsertsats i moll. Han visar i detta verk också att den traditionella synen på en solokonsert som ren underhållning nu blivit förlegad. Här finns en hel del tragik i en del originella drag, som att stråkarna spelar med sordin. Men i finalen slår tonsättaren an det virtuosa och briljanta, precis som man kunnat vänta sig. Men ändå har han en storartad överraskning i bakfickan. Halvvägs in i musiken presenterar han en allvarlig Menuetto cantabile, vilken han förser med fyra variationer.
De tre omfattande satserna är mycket olika varandra, men de skapar ändå tillsammans en häpnadsväckande enhetlighet och balans. Konserten är dramatisk och inspirerad, inte utan en doft från storstaden Paris. Solisten och orkestern har en konstruktiv dialog, de stöder varandra och tycks vara ganska eniga. Många kännare har menat att Mozart med denna konsert skapat sin första riktigt betydande pianokonsert, och sitt första stora verk över huvud taget. Han hade hunnit bli 21 år.
Paul Hindemith (1895–1963)
Mathis der Maler
Ruhig bewegt - Änglakonsert
Sehr langsam - Gravsättning
Sehr langsam, frei im Zeitmass - S:t Antonius frestelse
1932 började Paul Hindemith skriva texten till en opera om den store 1500-talsmålaren Mathias Grünewald, kanske mest känd för altaret i Isenheim-kyrkan. Hindemith hade redan då tagit definitiv ställning mot de tyska nazisterna, och lade i operans handling in stark kritik mot att man på 1500-talet brände tidiga protestantiska skrifter – adressen var tydligt riktad mot nazisternas bokbål. Det finns även en hel del andra paralleller till samtiden.
Naturligtvis blev operan genast förbjuden att framföras, så i stället förvandlade Hindemith några avsnitt ur operan till en symfoni som han gav samma namn. I hans dagbok kan man för den 27 februari 1934 läsa: ”En massa arbete. Detta omfattande partitur har skapats trots resor, konserter, repetitioner och undervisning… Nästa vecka äger uruppförandet rum under Furtwängler…” Det behövdes en god portion civilkurage av dirigenten att framföra detta kritiserade verk, och tonsättaren själv dirigerade en månad efter premiären en skivinspelning. Idag räknas Mathis der Maler till en av mellankrigstidens viktigaste kompositioner.
Första satsen heter Änglakonsert, liksom en av bilderna på Isenheimaltaret. Alldeles i inledningen presenteras en melodi hämtad från en hymnbok daterad i Mainz 1605: ”Es sungen drei Engel ein süssen Gesang” (tre änglar sjunger en vacker melodi). Melodin hörs tre gången, varje gång kraftfullare instrumenterad. Denna sats fungerar också som förspel till operan.
Den korta mittensatsen, Gravsättning, är en långsam sorgmarsch som i operans sista scen utgör ett mellanspel där man får en föraning om den kvinnliga huvudrollen Reginas död. Hon var dotter till bondeledaren Schwalb och dödades under de allvarliga bondeuppror som ägde rum på 1500-talet. Också till denna händelse var det lätt att dra samtida paralleller.
Finalen är lika lång som de båda föregående satserna tillsammans och är en instrumental version av operans sjätte scen. Här skildras symboliskt S:t Antonius frestelse (också den avbildad på Isenheim-altaret) med ett rikt klangspektrum, medryckande rytmer och målande dissonanser.
Text: Stig Jacobsson
_-_Uffizi.jpeg)
