Text av Henrik Marmén, konstnärlig chef för Norrköpings Symfoniorkester
Brahms och Musorgskij – två helt motsatta tonsättarpersonligheter i mitten av 1800-talet. Kvällens båda verk tillhör de strålande mästerverken i repertoaren. Trots sin storslagna karaktär är båda komponerade under svåra förhållanden i skuggan av tonsättarnas förlust av nära vänner. Båda verken har också haft en lång och krokig väg till den form vi höra dem i ikväll.
Brahms hade planerat en sonat för två pianon som han sedan försökte göra om till en symfoni, innan det till slut ändå blev en pianokonsert. Musorgskij skrev Tavlor på en utställning för piano solo men verket gavs inte ut förrän flera år efter Musorgskijs död och då i en bearbetning av Rimskij-Korsakov. Originalversionen kom ut i tryck så sent som 1931. En riktigt stor publik fick verket dock först efter Maurice Ravels bearbetning för orkester från 1922.
Traumatiska upplevelser
Knappast någon pianokonsert börjar lika dramatiskt som Brahms första. Lyssnaren kastas rakt in i ett inferno av oro och dramatik med avbrutna, kantiga melodiska linjer och en harmonik som letar efter en tonart att landa i. Det här är musik som den 21-årige Brahms komponerade efter att hans mentor och nära vän Robert Schumann drabbats av svår psykisk ohälsa som bland annat ledde till ett självmordsförsök då Schumann kastade sig i floden Rhen. Schumann togs därefter in på ett mentalsjukhus där han senare dog.
Traumatiska upplevelser för den unge Brahms som var som en son i familjen Schumann, och det är väl inte otänkbart att det är Rhens strömvirvlar och förtvivlan över vännens öde vi hör i pianokonsertens stormiga inledning. Men det storslagna drama som är den första satsen, Maestoso, är också fyllt av poetisk skönhet, energi och kampvilja.
Andra satsen, ett rofyllt Adagio, utgör en inåtblickande kontrast. Lyriska melodier varvas med visionära avsnitt av nästan improviserad karaktär. Efter denna vilopunkt tar tredje satsen vid i form av ett kraftfullt Allegro non troppo som andas beslutsamhet och målmedvetenhet. Efter en solokadens i pianot tar ljusa stämningar definitivt över och konserten går mot en triumferande avslutning i glänsande dur.
Nydanande uruppförande
Brahms var själv solist vid uruppförandet 1859. Publiken måste ha fått en chock – kontrasten mot hur en pianokonsert brukade låta på den tiden kunde inte ha varit större. I stället för en uppvisning i elegant virtuoseri enligt tidens smak bjöd Brahms på halsbrytande pianistiska svårigheter där varje not är fylld av musikalisk mening. Solostämman är under långa avsnitt helt sammanflätad med orkestersatsen, i stället för att orkestern ackompanjerar solisten. Men mitt i allt det nya var Brahms också en traditionalist som hyllade föregångarna Bach, Mozart och Beethoven. Det märks inte minst i tredje satsen, som i sin grundstruktur har mycket gemensamt med finalsatserna i Beethovens pianokonserter.
Gryende nationalism
Modest Musorgskij tillhörde tonsättargruppen De fem (förutom Musorgskij även Borodin, Cui, Balakirev och Rimskij-Korsakov) vars mål var att skapa konstmusik i rysk anda. Gruppens program motsvarade en allmän utveckling med gryende nationalism i flertalet europeiska länder som ledde till en strävan efter ett nationellt uttryck i konsten. Konstnären Viktor Hartmann var en del i denna utveckling och hans död vid endast 39 års ålder berörde den nära vännen Musorgskij starkt. Efter att ha sett en minnesutställning med verk av Hartmann komponerade Musorgskij Tavlor på en utställning på endast tre veckor i juni 1874.
Nytt grepp
Greppet att låta varje sats illustrera innehållet i en tavla var revolutionerande för sin tid. Men kanske ännu mer originellt var Musorgskijs förmedling av hur betraktandet av tavlorna påverkade honom själv, och hur sorgen och saknaden efter vännen Hartmann tar sig olika uttryck genom sättet han binder ihop verkets olika delar. Det återkommande temat – Promenade – återkommer i olika gestalt och förmedlar både ett yttre och ett inre skeende under vandringen mellan tavlorna. Perspektivet växlar mellan tavlorna, betraktaren och hur tavlorna påverkar betraktarens inre. När vi kommer till satsen Catacombae – Cum mortis in lingua mortua (Katakomber – Med de döda på ett dött språk) upplöses gränserna mellan de tre perspektiven och lyssnaren dras in i en gåtfull atmosfär där frågan om vilken verklighet vi befinner oss i, och vem som betraktar vad, letar efter svar.
Här följer en kort beskrivning satserna, formulerad av Musorgskijs och Hartmanns gemensamme vän Vladimir Stasov:
- Promenad
- Gnomen
En skiss föreställande en kortväxt gestalt, som rör sig klumpigt på krokiga ben. - Promenad
- Det gamla slottet
Ett medeltida slott, framför vilket en trubadur sjunger en sång. - Promenad
- Tuilerierna (barnens gräl efter leken)
En allé i tuileriträdgården i Paris, med en svärm av barn och barnflickor. - Bydło (boskap)
En polsk vagn på enorma hjul, dragen av oxar. - Promenad
- De okläckta kycklingarnas balett
Hartmanns design av dekoren för en pittoresk scen i baletten Trilby. - Samuel Goldenberg och Schmuÿle
Två judar, en rik och en fattig. - Limoges. Marknadsplatsen (den stora nyheten)
Franska kvinnor skvallrar på torget. - Katakomber (romerska gravkammare) – Med de döda på ett dött språk
Hartmann avbildar sig själv när han undersöker Paris katakomber i skenet av en lykta. - Stugan på hönsfötter (Baba Yaga)
Hartmanns teckning föreställde en klocka i form av Baba Yagas stuga på hönsfötter. Mussorgskij lade till häxan, flygande i en mortel. - Stora porten i Kyjiv
Hartmanns teckning var hans förslag till ny stadsport i Kyjiv, i den gamla ryska stilen med en kupol, formad som en hjälm.
